Det fick Omar Omeirat från Socialdemokraternas ungdomsförbund lära sig efter att ha skrivit följande på sin Facebooksida: ”Hela den muslimska världen tittar på medan våra syskon i Palestina blir slaktade av judesvinen. Må Allah stärka alla som försöker försvara Palestina, må Allah vara barmhärtig mot de döda Palestinierna.”
Uttrycket judesvinen ”mildrades” sedan till sionistsvinen. Det var dock först efter att ordföranden för S i Filipstad hade pratat med kandidaten i fråga som en ursäkt publicerades. Det var ju bara staten Israels agerande – inte judar i allmänhet – som ogillades, hette det då. Har du hört den förut?
Fallet i Filipstad är tyvärr inte det enda exemplet på hur antisemitism har uttryckts i svensk Palestinadebatt på senare tid. När Stefan Löfven för någon vecka sedan skrev ett Facebookinlägg om Gaza uppstod en kanonad av hatiska angrepp i kommentarsfältet. Svenska medier kallade inledningsvis det hela för en kritikstorm, men den sammanställning som Svenska Kommittén mot Antisemitism har tagit fram visar tydligt att kommentarerna osade av antisemitism.
Att hårdför Israelkritik kan ackompanjeras med judehat är inte ett nytt fenomen. Som idéhistorikern Henrik Bachner konstaterar i sin avhandling ”Återkomsten” (1999) kom Palestinadebatten efter andra världskriget att bli ”den enda arena där negativa attityder till judar kunde artikuleras på ett legitimt sätt, då de här kunde förpackas och rationaliseras som kritik av sionismen eller israelisk politik”. Bevisligen är denna tendens tydlig än i dag.
Att Palestinakonflikten väcker heta känslor är naturligt. Men när hat mot handlingar som den israeliska krigsmakten begår övergår till ett hat mot judar i allmänhet har en viktig gräns passerats. Uppgiften att bevaka att så inte sker angår alla antirasister.
Några ledarsidor har gjort en poäng av att de som uttryckte judehat på Löfvens Facebooksida hade arabiskklingande namn, men detta är i sammanhanget en bisak. Hat mot judar är givetvis lika förkastligt oavsett vem som uttrycker det, men längst ut på högerkanten påstås det gärna att all antisemitism i Sverige skulle vara ”importerad” från Mellanöstern.
Ett sådant synsätt är inte bara felaktigt, utan också farligt. Den långa antisemitiska historik som finns i Sverige osynliggörs. Fenomenet omdefinieras som något som i princip inte finns hos ”riktiga svenskar” – och som således skulle gå att få bort genom stängda gränser. Dessutom kidnappas det judiska folkets lidanden av mörka krafter som bara vill hetsa mot muslimer.
De judar som utsätts för trakasserier i Sverige är knappast hjälpta av att bli använda som ”mänskliga sköldar” för islamofobisk propaganda. De förtjänar att bemötas som enskilda individer, ansvariga endast för sina egna handlingar. Precis som Sveriges muslimer, och alla vi andra.