Anser du att politiken borde handla mer om att krossa diskriminerande strukturer? I sådana fall är chansen stor att du tillhör Feministiskt initiativs potentiella väljare.
Du är inte ensam. Fi har en god chans att komma in i riksdagen, vilket till stor del beror på Gudrun Schyman, politikern med nio liv.
När Schyman lämnade partiledarposten i Vänsterpartiet var det få som trodde att hon kunde ha en framtid inom partipolitiken. Mycket kan en politiker förlåtas för, men inte fusk med deklarationen.
Olyckskorparna fick dock fel. Snart hade Schyman inlett en ny bana, inom Feministiskt initiativ. Fast det ville inte riktigt lyfta. Besvikna avhoppare talade om att Fi:s styrelse inte fungerade demokratiskt, och Schymancentreringen gick inte att dölja. Schyman själv lämnade posten som talesperson i mars 2011. Nu var det väl i alla fall slut?
Men nej, det var det inte. Schyman gjorde ytterligare en återkomst, och hennes anhängare tar liten notis om det som en gång tvingade bort henne från politiken. Tvärt om tycks de se Schyman som den politiker som kännetecknas av substans, i motsats till de etablerade partiernas pratmakare.
Fi borde givetvis utsättas för samma kritiska granskning som alla andra partier. Men att intervjua Schyman – som kan konsten att ”hantera” media – det kräver sitt proffs. Eller sin orädda kompromisslöshet.
Den som vill känna Schyman på pulsen får god hjälp av att läsa Paulina Neudings intervju i magasinet Neo. Neuding lyckas pressa Schyman på de ömma punkterna. Hon beskriver hur Schyman lutar sig bakåt och spärrar upp ögonen när det så kallade Talibantalet kommer på tal. Schyman börjar också tala långsamt – för att markera att frågan är urbota korkad. ”Hade hon varit man hade man kallat det för härskartekniker”, konstaterar journalisten.
Under samtalet är Schyman aldrig svarslös, men hon snackar sig runt allt som bränner. Hon får frågan om det verkligen är lämpligt att helt ta bort rätten för föräldrar att överlåta dagar i föräldraförsäkringen, med tanke på att det finns många män som slår och våldtar. Schyman duckar bakom formuleringen att visst finns det ”individuella situationer”, och så vidare.
Med samma lättvindighet viftas frågan om försvaret och utvecklingen i Ryssland bort. Nedrustningen av försvaret ska ske gemensamt med andra länder, säger Schyman. Dessutom måste ju kopplingen mellan krig och maskulinitet tas i beaktande – och så vidare. Problemet är bara att Fi tycks vilja skära i försvaret oavsett hur andra länder agerar, som Neuding konstaterar.
”Nästan oavsett vilket problem man pratar om med Schyman är lösningen att män och mansrollen ska förändras”, konkluderar Paulina Neuding. Iakttagelsen är träffande, och den säger en hel del om Gudrun Schyman – politikern som säger allt och samtidigt ingenting.