I land efter land hade socialistiska partier uppstått. Partier som ansåg att den socialistiska omdaningen var ett måste, när tiden väl var mogen. Socialismens företrädare var en brokig skara, men de hade förenats i en internationell sammanslutning, en international. Detta för kunna diskutera den internationella arbetaklassens gemensamma angelägenheter, som hur krig skulle kunna undvikas genom att arbetarna lovade att inte ta till vapen mot varandra.
Men när kriget stod för dörren hamnade saken i ett annat läge. För det var en sak att nicka instämmande när karlar i skägg talade om vikten av att vägra krig, och en annan att inte infinna sig när ”fosterlandet kallade”. Därför är det knappast förvånande att löftet att aldrig ta till vapen mot sina klassbröder bröts i land efter land.
I samtiden var beslutet dock inte oomstritt. Vladimir Iljitj Lenin, ledare för de ryska Bolsjevikerna, tillhörde dem som var djupt upprörd över den Andra internationalens svek.
När de antimilitaristiska socialistpartierna samlades i Zimmerwald utanför Bern i september 1915, för hitta vägar för att få slut på kriget, talade Lenin eldfängt för sin sak. Under konferensen, som följdes av ytterligare två sammankomster, formades ett embryo till vad som skulle bli den tredje, Kommunistiska internationalen.
För Rysslands blivande diktator spelade världskriget en viktig roll för att bereda väg för statskuppen i november 1917. Därför är det ingen tillfällighet att året 1914 blev centralt i den kommunistiska historieskrivningen.
Generationer av ryska skolbarn, och kommunistiska partigängare i Västeuropa som självmant insöp samma propaganda, fick lära sig att Bolsjevikerna hade varit tvingade att gripa makten, och att själva maktövertagandet hade kanaliserat massornas önskningar och behov.
Och eftersom maktövertagandet hade varit en nödvändighet, som räddat landet från ett hemskt öde, så fanns det inga skäl att förebrå Lenin för hans hårdföra politik. ”Objektivt sett” hade den ju varit riktig.
Långt efter att myten om Lenin som den ofelbare hjälten hade flagnat har delar av vänstern fortsatt att se statskuppen 1917 som en positiv händelse, åtminstone ur den svenska arbetarklassens perspektiv. I den marxistiske historikern Eric Hobsbawms bok ”The Age of the Extremes” (1994), serverades nya argument för uppfattningen. Åtminstone framstod de som nya, för den generation som hörde dem för första gången.
Hobsbawm, som själv hade gått med i det brittiska kommunistpartiet redan 1936, menade att revolutionen visst hade haft positiva följder – för arbetarna i Västeuropa. Tack vare oktoberrevolutionens avskräckande exempel blev det möjligt att genomdriva demokrati och sociala reformer.
I Sverige har vänsterintellektuella – och även en del historiker – hyllat Hobsbawm för hans historievetenskapliga bedrift.
Men särskilt originell var tesen knappast, för påståendet ingick som ett stående inslag i den kommunistiska propagandan redan under Stalintiden. I den kommunistiska pressen framfördes gång på gång tesen att den svenska arbetarklassen hade ”den segrande oktoberrevolutionen” att tacka för den parlamentariska demokratins införande. En rad ledande svenska kommunister återkom gärna till ämnet vid revolutionsfiranden och andra tillfällen även under 1950- och 60-talen.
Kommunisterna talade dock tyst om att det verkliga genombrottet kom med regeringen Nils Edéns tillträde, och således var de svenska liberalernas och socialdemokraternas gemensamma bedrift. Den korrekta bilden stämde alltför dåligt överens med föreställningen om liberalerna som kapitalets ulvar förklädda i fårakläder.
Så nästa gång du hör vänsterintellektuella påstå att svenska folket har ryska kommunister att tacka för demokratin – samtidigt som de förtiger liberalernas insatser – kan det vara värt att veta att det du hör är kommunistiska skrönor som återberättas. Ekon från 1914 kan sannerligen studsa på underliga sätt.