Likväl måste frågan hur demokratin ska förvaltas gång på gång ställas – av varje ny generation. För om ett demokratiskt system ska behålla sin vitalitet, så krävs det att folket bryr sig. Det krävs att en relativt stor grupp av människor är beredda att göra insatser långt utöver den ansträngning det innebär att masa sig till valurnorna.
Detta förutsätter självfallet i sin tur en vilja att försvara demokratin mot hot, men det förutsätter också att tillräckligt många vill vara med och utöva den i praktiken. Både uppgifterna är livsviktiga, men de är av helt olika karaktär.
Att försvara demokratin handlar om att bekämpa hot mot det demokratiska systemet eller mot de demokratiska fri- och rättigheterna. Uppgiften lämpar sig väl för brinnande hjärtan och kan ge något av en kick. Ut på barrikaderna, kamrater! Det kan vara svårt för den som har gjort det där med att brinna till sin grej att förlikas med insikten att det demokratiska statsskicket i Sverige faktiskt är mycket stabilt.
Att utöva demokratin, genom att engagera sig i ett politiskt parti och axla förtroendeuppdrag, det är dock en betydligt mer oglamorös uppgift att fylla. Ett sådant arbete ger inga klicksuccéer, men det är nödvändigt för att samhället ska fungera.
Den som saknar tålamod blir sällan långlivad i branschen. Medan de eldfängda skriver av sig om sin viktiga kamp sitter andra på långa möten och beslutar om vägunderhåll eller dagvattentaxor.
Eftersom vi lever i de medvetna misstolkningarnas tid kan det vara på sin plats att understryka att jag på intet vis anser att vägunderhåll är viktigare än antirasistiska demonstrationer. Men Karin Olsson är något viktigt på spåret när hon i Expressen (28/7) pekar på att Sverige dras med ett debattklimat där det gäller att ”’brinna’, ’störta’ och ’hata’, snarare än argumentera och komma med konkreta politiska förslag”.
En sådan romantisk syn på politik riskerar att öka avståndet ytterligare mellan dem som utövar demokratin i den grå vardagslunken, och dem som nöjer sig med att gilla och dela artiklar på Facebook.
I polemik med Olsson har statsvetaren och chefen för Liberala Nyhetsbyrån, Svend Dahl, i en krönika i Östersunds-Posten (31/7) argumenterat för att ”vardagsgnetet i de folkvalda församlingarna i själva verket bara är en förlängning av de starka känslor som är grunden för all politik”, det vill säga känslor som hat och kärlek.
Men vi behöver inte gå så långt som att förneka de starka känslornas roll som drivkraft för att konstatera att det är ett demokratiskt problem att de politiska partierna tappar medlemmar och har svårt att få folk till både listorna och förtroendeuppdrag i kommuner och landsting.
Därför måste vi skicka en varm tanke till alla dem som sitter av ändlösa möten – utan att hata, och med känslan att ha gjort något meningsfullt som enda belöning. Samhället behöver fler människor som nalkas politikens uppgift på ett seriöst och vuxet sätt. Utan dem är vi riktigt illa ute.