Det är en väldigt fin tradition, sedan vid slutet av 1960-talet, att Uplands nation bjuder in människor som inte haft någon annan att fira jul med, till ett julfirande. Så även i dag och i morgon. Det är alkohol- och drogfritt, det bjuds på julbord och alla är välkomna. Nationskort krävs ej, alla är hjärtligt välkomna in i värmen!
Personligen är jag inte uppvuxen med ”svensk jul”, och har många år passat på att jobba på julafton. Inte sällan tillsammans med kollegor som har judisk eller annan bakgrund. Det har varit bättre än att sitta sysslolös hemma, och det har uppskattats av kollegor som helst inte sitter i matvarukassan eller sköter fritidsgården på julafton av alla dagar. Så löser sig julschemat på flertalet arbetsplatser.
Att julen är viktig för många råder det ingen tvekan om. Ett tillfälle att samlas och umgås med nära och kära, och att föra vidare traditioner till yngre generationer.
Det är också en högtid som blottar brister och svårigheter; fattigdom, missbruk och ensamhet. Politiska förslag för att bekämpa fattigdom finns det gott om, likt ”bostad först” för missbrukare och olika satsningar i utjämnande syfte. På senare år har politiker allt oftare även lyft frågan om ensamhet.
I Storbritannien finns det till och med en minister för att bekämpa ensamhet, och även om det inte är aktuellt här är frågan som sagt inte helt frånvarande.
Enligt siffror från SCB har var sjätte person i Sverige ingen nära vän, bland män gäller det för 17 procent. Nära fyra procent av befolkningen uppskattas vara ”socialt isolerade”. Nästan en fjärdedel av befolkningen är ensamboende. Självvald ensamhet är naturligtvis inget problem. Men vad kan politiken göra för att bryta den ofrivilliga ensamheten?
Kristdemokraterna, som jämför den ofrivilliga ensamhetens hälsoeffekter med rökningen, pekar bland annat på ensamheten bland äldre som nekas plats på äldreboenden. Partiet sneglar på Storbritannien och vill att även vi ska testa att ”skriva ut gemenskap på recept”. Därutöver vill partiet bland annat se ett pilotprojekt med så kallade ”sociala lotsar”. Dessa lotsar menar man kan vara till exempel kaféägare, frisörer eller andra med ”sociala” jobb, som i kontakten med personer som verkar sakna sociala kontakter ska fråga om det behövs stöd.
Det är lätt att hålla med om att människor inte ska lämnas att dö ensamma, och att personer som uppenbarligen mår dåligt av sin ensamhet ska få någon form av omtanke. I ett individualistiskt land som Sverige kan behövas en bättre förståelse för baksidorna av ensamhet.
Men det finns gränser för politisk ingenjörskonst. Om man nu lider av ensamhet vill man förmodligen ha en äkta vän, snarare än att bli ett fall för en offentligt finansierad ”social lots”. Politiken kan sällan konstruera ”gemenskap” uppifrån och ner, en del saker ligger helt enkelt på oss som medmänniskor.
Ser glada småbarnsföräldrar, vars barn rusar runt julgranen, den ofrivilliga singelkompisen? Är det någon som håller gammelfarmor, änka sedan några år, i handen? Och hur har den nyskilde föräldern det en dag som denna?
När anhöriga inte finns eller av andra skäl inte räcker till fyller förstås det civila samhället en viktig roll. Nu för tiden dyker det även upp företag och andra aktörer som hittar på saker inför jul. Och då kan det handla om allt från hotellkedjor som låter hemlösa få rum på julafton, till att det erbjuds gratis fotvård till hemlösa. Det finns krögare och pizzerior som arrangerar julmiddagar som är gratis för dem som är ensamma, och i Sundbyberg kommer den kommunala simhallen hålla öppet ”för alla som inte har någon att dela julens glädje med”.
Cynikern skulle kunna säga att hotellkedjor, restauranger och fotvårdssalonger nog tänker sig att det ingår i en pr-kampanj att visa sig vara generös på julafton. Men företagare kan förstås, precis som andra, känna starkt för att hjälpa människor.
Alla som ställer upp för andra, som volontärerna på Uplands nation, gör viktiga insatser en dag som denna. Politiken kan göra en del, men inte allt.