Arbetet mot våldsbejakande extremism har brustit. Bland annat har det märkts i hanteringen av återvändande jihadister. Nu i veckan uppmärksammades det att till exempel Stockholms kommun inte haft kontakt med en enda av sina ungefär 40 återvändande jihadister som har stridit för Islamiska staten (IS).
De senaste årens samordning mot våldsbejakande extremism, som först leddes av Mona Sahlin och sedan av Anna Carlstedt, drogs med en rad misslyckanden. Carlstedt hade varit ordförande för Röda korset som hade haft i uppdrag att starta en hjälptelefon mot extremism. Den blev en flopp trots flera miljoner kronor i stöd. Även utredningen av de så kallade "kunskapshusen" mot extremism var dyster läsning; uppdraget var otydligt, målen vaga och kommunikationen fungerade dåligt.
Det blev inte heller många rätt när demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) i fjol intervjuades i SVT:s Agenda. Ministern gav felaktiga exempel på kommuner som jobbar med avradikalisering. Alla kan råka ha sakfel, men här blottades ett tydligt ointresse från ansvarigt statsråd. Därefter övergick samordningen till ett ”center” mot våldsbejakande extremism, som hamnade hos Brottsförebyggande rådet.
Parallellt har, under de gångna åren, uppseendeväckande många åkt från Sverige för att kriga för terrorsekten. Och i fjol körde Akilov ihjäl oskyldiga i centrala Stockholm.
Från politikens sida finns viktiga lärdomar att dra. Det säger något att Magnus Ranstorp, terrorexpert vid Försvarshögskolan, flitigt har anlitats av makthavare i våra grannländer, men inte av vår egen regering. Norges statsminister, Danmarks justitieminister och de andra nordiska justitieministrarna har tagit vara på hans kunskaper. Men i Sverige har personer med betydligt sämre meriter getts nyckelpositioner. Varför?
Försvarshögskolan släppte i år en läsvärd rapport av bland andra Ranstorp: ”Mellan salafism och salafistisk jihadism”. Där nämns att UNT tidigare har uppmärksammat att Uppsalamoskén bjudit in Gävlemoskéns Abu Raad som föreläsare. När Gefle Dagblad granskade Gävlemoskén visade det sig att Raad uppmanat till ekonomiskt stöd till Islamiska staten. Han ses som en förebild för militanta islamister i Sverige.
Det är med andra ord inte vilken imam som helst. I rapporten står följande om hans koppling till Uppsalamoskén: ”Respondenter för denna studie uppger att moskén formellt avslutat samarbetet med Abu Raad men att moskén fortsatt låter honom föreläsa. Detta beror främst på att de gillar vad han säger.” Försvarshögskolan nämner i rapporten också att det finns moskéer ”i de utsatta områdena Stenhagen och Gottsunda i Uppsala där det finns en risk för radikalisering”.
Rent brottslig verksamhet ligger förstås på polisens och Säkerhetspolisens, på rättsväsendets, bord. Men även andra myndigheter, skolor och lokala beslutsfattare runt om i landet, behöver ha koll. Varje enskild övertygad extremist kan ställa till med stor skada. Återvändande jihadister är definitivt en ”högriskgrupp”.
Förutom insatser riktade mot enskilda behövs även en röd tråd i vad det offentliga ger stöd åt och inte. Det finns både bra moskéer och moskéer som predikar extremism. Vilka ger kommuner stöd och legitimitet?
Föreningsbidrag har tidigare avslöjats gå till extremister, och det är tyvärr svårt att se en ljusning. Enligt SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) tidning Dagens Samhälle brister kontrollen av föreningar som får bidrag och hyr lokaler av kommunerna. ”Varannan kommun saknar krav på att verksamheten ska bedrivas i enlighet med demokratins idéer”, skriver tidningen apropå en ny kartläggning. Det framkommer att tjänstemän vittnat om att ”organisationer med extremistiska budskap har blivit så skickliga på att skriva ansökningar att de ofta beviljas medel”. Miljardbelopp går till det civila samhället, och varje skattekrona som hamnar i extremisters händer är en krona för mycket.
Säkerhetspolisen gör ett oerhört viktigt arbete, men långt fler måste göra sitt. Senfärdighet och naivitet får allvarliga konsekvenser.