Valåret går mot sitt slut och frågorna är fortfarande många. Vem tar till slut vem, hur utvecklas opinionsläget, är alliansen stendöd och blir det trots allt ett nyval?
Valresultatet borde inte ha kommit som en överraskning för partierna, men att det skulle bli så pass jämnt mellan blocken hade nog få föreställt sig. De rödgröna, inklusive Vänsterpartiet, fick 144 mandat - mot allianspartiernas 143.
Samtliga allianspartier hade vid det här laget förkastat Decemberöverenskommelsen, som för fyra år sedan slöts i syfte att hålla Sverigedemokraterna – som hade fällt den rödgröna regeringens budget - borta från inflytande.
Men Centerpartiet och Liberalerna sa i årets valrörelse också fortsatt nej till passivt stöd av Sverigedemokraterna. Annie Lööf och Jan Björklund talade hellre om att söka ”stöd över blockgränsen”, om valresultatet skulle bli som det blev. Stefan Löfven gav ett tydligt svar på om Socialdemokraterna skulle kunna agera stödhjul åt alliansen: ”glöm det!”
Sverigedemokraterna, som i tidigare val har underskattats vid opinionsmätningar, blev ”bara” tredje största parti. Jag var en stund på partiets valvaka i centrala Stockholm under valkvällen och det gick nästan att ta på besvikelsen i lokalen. Förväntningarna hade varit skyhöga.
Kanske var det bitterhet som fick Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, att strax efter valet hävda att nationen är hotad och att det som gäller är "seger eller död". Karlsson skrev på sin Facebook-sida att "ödet" utsett dem - "en liten skara patrioter" - att föra kampen för nationens överlevnad. Krigsretoriken är inte ny, men den säger mycket om partiet.
I år röstade för första gången färre än hälften av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna. På senare år har det varit en huvudvärk för LO att så många medlemmar börjat sympatisera med Jimmie Åkesson.
Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen, Liberalerna likaså – och Kristdemokraterna gjorde ett oväntat bra val. Gudrun Schymans Feministiskt initiativ gick det sämre för. Som en rubrik till en artikel om 2018 som politiskt år löd i Svenska dagbladet häromdagen: ”Busch Thors superår – och Schymans kollaps”. Det är lättare för uppstickare i Europaparlamentsval och kommunval, än vad det är i riksdagsval.
Hösten har varit minst sagt rörig. Strax efter valet röstades Stefan Löfven ner som statsminister, och nedröstad blev som bekant även Moderaternas Ulf Kristersson. Än så länge har Centerpartiet och Liberalerna varken gett Löfven eller Kristersson grönt ljus. Och nu är vi i ett läge där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har medvind i opinionen. Ebba Busch Thor får bättre förtroendesiffror, medan det ser skakigare ut för Annie Lööf.
Små partiers partiledare får samma utrymme som andra i valrörelsens många tv-debatter, något som Busch Thor tog vara på denna hennes första valrörelse som partiledare. I debatterna inför valet 2014 hade Löfven svårt att hantera Annie Lööf, och i år hade han svårt att angripa Ebba Buch Thor.
Ytterligare en förklaring till Busch Thors medvind kan vara att partiet var först med att sätta punkt för Decemberöverenskommelsen. KD har även en tydlig hållning i regeringsbildningsprocessen.
Så sent som i augusti låg Kristdemokraterna på 3,3 procent i Sifo, för att i september få 6,3 procent i valresultat.
För Liberalernas Jan Björklund är det desto kämpigare. Han lyckas ständigt hamna i Annie Lööfs skugga, och partiet är splittrat i en så viktig fråga som regeringsfrågan. Det är tveksamt om L skulle överleva ett eventuellt nyval.
Nyligen släppte Liberalerna igenom M-KD-budgeten, men någon dag senare protesterade tunga L-toppar mot att den nya jämställdhetsmyndigheten kan komma att läggas ner (Aftonbladet, 19/12). Om man nu var så mån om den myndigheten, L drar till och med paralleller till att Sverige införde kvinnlig rösträtt (!), kunde man väl ha pressat M och KD i budgetprocessen. Det är inte alltid helt enkelt att förstå Liberalerna.
Miljöpartiets Gustav Fridolin har tänkt avgå som språkrör i maj. Det är inte det enda partiet i behov av ledarskifte.