Turkiet är sedan några år det land som håller flest journalister fängslade. Enligt ny statistik från pressfrihetsorganisationen ”Committee to protect journalists” behåller landet, med god marginal, ”förstaplatsen”. Först därefter kommer länder som Kina, Egypten och Saudiarabien.
Även om Turkiet aldrig har varit ett paradis för journalister vittnar dessa siffror ändå om en förfärlig utveckling. På senare tid har flera organisationer, såsom ”Reportrar utan gränser”, dystert konstaterat att pressfriheten i landet numera är "icke-existerande".
När president Erdogan höjer tonen mot Saudiarabien för det brutala mordet på journalisten Jamal Khashoggi ligger det nära till hands att ana andra motiv än journalisters väl och ve. Sedan kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016 har attackerna mot medier och journalister eskalerat. Med en reviderad författning har Erdogan såväl domstolarna som medierna i ett hårt grepp.
Genom godtyckliga anklagelser om terrorism kan i stort sett vem som helst anklagas för att vara nationens fiende. Journalister är en förföljd grupp bland flera.
Ungefär 100 000 människor har spärrats in, däribland oppositionspartiledaren Selahattin Demirtas från prokurdiska HDP. När HDP blev tredje största parti i parlamentsvalet 2015 hyllades Demirtas som Turkiets ”Obama”. I Turkiet kan valframgång sluta med livstids inspärrning.
Att Europadomstolen kräver att Demirtas ska släppas biter inte på Erdogan. Lika lite tycks han bry sig om att EU:s utrikeschef Federica Mogherini vädjar till Turkiet att inte inleda en militärinsats i nordöstra Syrien. Även USA har varnat för en intervention.
Nu överväger USA att dra sig tillbaka, vilket förstås oroar kurderna. Den kurdisk-arabiska alliansen SDF, där kurdiska YPG dominerar, bekämpade framgångsrikt Islamiska staten och har haft amerikanskt stöd. Men nu ser historien ut att upprepa sig; kurderna får räkna med att bli lämnade i sticket. För Natolandet Turkiet är fokus att bekämpa kurder, även bortom de egna gränserna.
Det har i svensk politik funnits en glorifierad bild av situationen i Turkiet, som tydligast uttryckt av vår tidigare utrikesminister Carl Bildt. I slutet av sin ministertid påstod Bildt i en intervju på TV4 att oliktänkande inte fängslas i Turkiet. Programledaren fick förvånat fråga om utrikesministern verkligen menade det. Bildts försvar av Turkiet påminner om hur en och annan dogmatisk Vänsterpartist försvarat Kuba.
Skönmålandet har haft väldigt lite med verkligheten att göra. Vem hjälps av att omvärlden sopar problem under mattan eller rent av erbjuder bekväma ”alternative facts”? Knappast de människor som förföljs och förtrycks.
Turkiet är världens största fängelse för journalister, ett land där oppositionspolitiker fängslas - och leds av en president vars främsta måltavla i Syrien är kurder snarare än jihadister. Varken artiga vädjanden eller allmän optimism kommer ändra på det.
Vår nästa utrikesminister, vem det än blir, bör ha det klart för sig.