Dagen B, brexit, är nu bara några månader bort. Den 29 mars nästa år ska Storbritannien lämna EU, oavsett om det finns ett utträdesavtal på plats eller ej. Ingen vinner på brexit, men med en ordnad skilsmässa kan skadorna minimeras. Därför är veckans genombrott i brexitförhandlingarna mellan Bryssel och London ett steg i rätt riktning, en liten delseger i en match med många ronder.
Huvudfrågorna under förhandlingarna har varit tre: Rättigheter för EU-medborgare i Storbritannien respektive britter i EU, Storbritanniens skulder till EU och, den svåraste frågan, gränsen mellan Nordirland och EU-medlemmen Irland.
Det ligger i allas intresse att undvika att det återupprättas en hård gräns mellan Nordirland och Irland. Och det är inte bara en fråga om handel och fri rörlighet för dem som i dag arbetar på olika sidor om den gamla gränsen. Det är i grunden en fråga om att bevara freden. Långfredagsavtalet 1998 satte punkt för decennier av våldsamma oroligheter och har inneburit att gränsen mellan Nordirland och Irland i praktiken varit osynlig. Men Brexit gör gränsen mellan Nordirland och Irland till EU:s yttre gräns. Hur ska det lösas utan gränskontroller?
Förslaget i avtalet är att Nordirland och Storbritannien, under en övergångsperiod, ska ingå i EU:s tullunion tills parterna kommit överens om hur en hård gräns mellan Irland och Nordirland ska undvikas. Målet är att ett framtida frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien ska göra gränskontroller överflödiga.
Premiärminister Theresa May lyckades i onsdags få sitt kabinett att ställa sig bakom den över 500 sidor långa avtalstexten som förhandlats fram med EU. Det kostade visserligen några ministeravhopp. Bland annat valde brexitministern Dominic Raab att lämna sin post i protest.
Härnäst ska EU:s stats-och regeringschefer säga sitt vid ett toppmöte den 25 november. Att EU-ledarna, liksom Europaparlamentet, kommer att ge sitt godkännande till avtalet framstår som det mest troliga. Värre blir det för Theresa May att få det brittiska parlamentets stöd. Här pressas hon från flera håll, både från Labour och från sina egna partikamrater. Avhoppade utrikesministern Boris Johnson, en av lämnasidans frontfigurer i folkomröstningskampanjen 2016, menar exempelvis att avtalet skulle göra Storbritannien till en vasallstat. Mays stödparti, det nationalistiska nordirländska partiet DUP, har också meddelat att man motsätter sig avtalet.
Det är alltså ännu långt ifrån säkert att ett utträdesavtal finns på plats i mars nästa år. I så fall kraschar britterna ut ur EU, vilket skulle få allvarliga konsekvenser för både Storbritannien och Europa. Försämrad ekonomi, politisk turbulens och, i värsta fall, en ny våldsvåg på Irland.
Att lämnasidans förföriska locktoner under folkomröstningskampanjen 2016 saknade såväl verklighetskontakt som ansvarskänsla är helt uppenbart.