Väldefinierade äganderätter är avgörande för ett lands ekonomiska utveckling. Om detta råder det bred enighet om inom den nationalekonomiska forskningen. Den som studerar svensk politisk historia inser också snabbt att regleringar och politiska beslut har haft stor betydelse för det svenska näringslivets ägarstruktur.
Det var exempelvis reglerna kring bankers aktieinnehav som ledde till bildandet av bankanknutna investmentbolag som Investor och Industrivärden. Skattesystemets utformning är en förklaring till att de institutionella ägarna, framförallt privata pensionsfonder och de statliga AP-fonderna, blivit dominerande ägare av svenskt näringsliv. Och avregleringarna på 1980-talet bidrog också till att utlandsägandet ökade kraftigt.Under efterkrigstidens första decennier var ägarfrågor en central del av svensk politisk debatt. Socialdemokraterna med Ernst Wigforss i spetsen hade accepterat marknadsekonomin men ville se en ”kapitalism utan kapitalister”. Högerpartiets vision var i stället ”den egendomsägande demokratin” med en kraftigt bantad välfärdsstat till förmån för privat förmögenhetsbildning.
Under 1970- och 1980- talen var löntagarfonderna den dominerande frågan. Men efter att Bildt- regeringen, under påtaglig socialdemokratisk tystnad, avvecklade löntagarfondsystemet i början av 1990-talet har ägarfrågor inte varit föremål för samma politiska debatt. Och nej, frågan om vinst i välfärden är inte en ny löntagarfondsstrid (även om begreppet ”övervinster” verkar komma till heders igen).
Att dagens politiker inte umgås med storvulna planer på att omstöpa ägarförhållandena i svenskt näringsliv är naturligtvis inget att beklaga. Men det saknas förvisso inte angelägna ägarfrågor för våra politiker att förhålla sig till.
Börsföretagen påverkar hela samhällsekonomin. Men företag är också viktiga samhällsaktörer. En central fråga är därför vilken roll ägarstrukturen har för företagsledningens ambitioner att ta ett samhällsansvar och sätta verksamhetens långsiktiga framgång framför kortsiktig avkastning.
Just dessa frågor behandlas i en ny bok, Ägandet efter finanskrisen, av civilekonomen och journalisten Torun Nilsson. Boken bygger på en seminarieserie på SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) som samlat forskare, näringslivspersoner och politiker för samtal om ägandets roll för näringslivets utvecklingskraft.
Företag i Sverige och övriga nordiska länder tycks ha varit framgångsrika i att balansera olika ägarintressen. Den nordiska bolagstyrningsmodellen syftar till att premiera starka och långsiktiga ägare, till exempel genom en uppdelning mellan röststarka A-aktier och röstsvaga B-aktier.
I Storbritannien är i stället spritt aktieägande norm. Problemet med den anglosaxiska modellen för bolagsstyrning, enligt flera av deltagarna på SNS seminarieserie, är att ett system med svaga ägare leder till kortsiktighet och ett minskat intresse för företagets verksamhet. Det verkar därför finnas all anledning att slå vakt om den nordiska modellen.
Politikerna då? Inom EU har det länge funnits en ambition att harmonisera formerna för ägarstyrning inom unionen, vilket för svensk del skulle innebära en anpassning till den brittiska ägarmodellen. Det finns goda skäl för politikerna i Norden att agera samfällt för att motverka en uppluckring av den nordiska modellen.
Samtidigt bör de svenska politikerna fundera över hur skatter och regelverk kan utformas så att en god ägarstruktur stimuleras. Hur kan Sverige skapa ett gott företagsklimat för små och växande företag. Hur ska företagen förmås stanna i Sverige? Och hur skapas bästa förutsättningarna för företag att vara aktörer med långsiktighet och samhällsansvar som ledord?
Ägarfrågor får gärna ta en större plats i dagens politiska debatt.