Är den svenska narkotikapolitiken misslyckad, ja rent av inhuman? Påståendet om den svenska politikens uselhet upprepas ofta, inte minst av politiska ungdomsförbund. Och i vissa avseenden går det att hålla med de kritiska rösterna. Visionen om det drogfria samhället är det inget fel på, men nolltolerans mot narkotika kan – driven till sin spets – leda fel. Motstånd mot sprututbytesprogram och läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, Laro, är exempel på när nolltolerans mot droger sätts före effektiv behandling av personer som lider av missbruk.
Lyckligtvis har mycket hänt de senaste åren. Alltfler opioidberoende får i dag Laro-behandling och antalet verksamheter som bedriver Laro i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter ökar. Numera kan även personer som är beroende av smärtlindrande läkemedel få behandling och regeln att stänga av Laro-patienter om de beslås med att missbruka har slopats. Tidigare i år beslutade också riksdagen att avskaffa kommunernas vetorätt mot sprututbyte. Det innebär att det nu blir lättare för missbrukare att få tillgång till rena sprutor.
En drogpolitik som på detta sätt fokuserar på skademinimering är att välkomna. Problemet med många av den svenska drogpolitikens kritiker är att de inte verkar nöja sig med detta.
I måndags anordnade miljöpartisten Anders Schröder ett seminarium i riksdagen med rubriken ”Bortom repressiva åtgärder - alternativ för att motverka skador av narkotika.” Han gav då uttryck för just det slags drogliberalism vi gärna kan vara utan. Schröder vill nämligen legalisera cannabis. Drogen är så billig, utbudet så stort och det är svårt att få fast de som nyttjar den, enligt Schröder. Han menar också att en laglig försäljning av cannabis skulle kunna konkurrera ut den olagliga och på så vis slå undan benen för en del av den grova brottsligheten.
Argumenten håller inte. Att ett beteende är utbrett är knappast ett skäl att göra det lagligt. Och varför skulle brottligheten minska om cannabisen släpptes fri? Sannolikt skulle de kriminella gängen bara övergå till att langa tyngre droger. Dessutom skulle ju, som Expressen påpekar i en ledare i tisdags, inte marknaden för langarna försvinna helt. Också en laglig försäljning av cannabis måste rimligtvis, med tanke på drogens skadeverkningar, omgärdas av regleringar, exempelvis en åldersgräns för att få handla i cannabisbutiken.
Avslutningsvis. Är det inte upp till individen själv att välja om hon vill berusa sig med diverse droger? Det enkla svaret är nej. ”Friheten” att missbruka är bedräglig då den fria viljan och möjligheten att aktivt delta som en jämlik samhällsmedborgare upphävs av drogmissbruk. Ingen seriös diskussion om individens frihet kan bortse från det.