Migrationsverket meddelade på onsdagen att man kommer att omvärdera sitt beslut att utvisa sexåriga Denis till Ukraina. Per Ek, presschef vid verket, säger att man gått till beslut för snabbt och att det finns fler ”utredningsåtgärder” att vidta. Det är ett välkommet besked. Beslutet att utvisa sexåringen framstod som orimligt.
Denis kom till Sverige med sin mamma våren 2015. Tidigare i år hittades mamman död och eftersom Denis pappa i Ukraina avsagt sig föräldraskapet blev pojken i praktiken föräldralös. Trots att Denis i dag bor med sina morföräldrar i Uppsala, där han också går i förskoleklass, beslutade alltså Migrationsverket att han skulle utvisas till Ukraina. Enligt Midia Soufi, pojkens goda man, skulle utvisningsbeslutet innebära att Denis får bo på barnhem eftersom han saknar familj i Ukraina. Att först förlora sin mamma och sedan ryckas ifrån sin enda återstående trygga punkt, morföräldrarna, hade givetvis varit förödande för pojken. Förhoppningsvis landar nu Migrationsverket i ett annat beslut och låter Denis stanna i Sverige.
Det är svårt att utifrån enskilda fall säga något om svensk migrationspolitik. Men Denis utvisningsbeslut, liksom det uppmärksammade fallet med den 106-åriga Bibikahl Uzbeki som riskerar att utvisas från Sverige till Afghanistan, tycks ändå visa att lagstiftningen och rättstillämpningen behöver ge ett större utrymme för medmänsklighet.
När regeringen skärpte flyktingpolitiken 2015 togs möjligheten att bevilja uppehållstillstånd för synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter bort. Med den tidigare gällande utlänningslagen kunde personer, som inte bedömdes ha skyddsbehov, ändå få stanna efter en bedömning där ”utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas”. Det finns anledning att återinföra den möjligheten. Rättskipningen måste tillåtas ta mänskliga hänsyn. Att utvisa föräldralösa sexåringar och skröpliga 106-åringar är helt enkelt varken rimligt eller mänskligt.
Nästa år löper den tillfälliga asyllagen ut. Både S och M vill hålla fast vid den restriktiva linjen - ”en hållbar och ansvarsfull flyktingpolitik” - och upprepar flitigt hur viktig skärpningen av flyktingpolitiken har varit för att hålla antalet asylsökande nere, trots att flyktingströmmarna till Sverige i första hand påverkats av externa faktorer såsom EU:s flyktingavtal med Turkiet.
Tänk om företrädarna för något av de stora riksdagspartierna kunde ägna sig lite mindre åt att slentrianmässigt berömma den tillfälliga asyllagen och lite mer åt att diskutera hur flyktingpolitiken skulle kunna bli hållbar - på riktigt. Att återinföra paragrafen om ömmande omständigheter skulle göra flyktingpolitiken både mer hållbar och mer ansvarsfull.
Sebastian Sundel
Vik ledarskribent