Skolan kan vara en starkt kompensatorisk kraft. I skolan kan kunskaps- och bildningsklyftor överbryggas och barn från studieovana hem kan introduceras för de världar som annars bara är tillgängliga för barn ur akademikerhem. Hur gör vi då för att släppa lös denna kraft? Vad utmärker god och effektiv undervisning? Glädjande nog går det att finna svar på den frågan i forskning och beprövad erfarenhet. Tråkigt nog tycks vi göra precis tvärtom.
I en ny bok, Kunskapssynen och pedagogiken: Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (Dialogos), diskuterar fyra forskare från olika fält varför svenska elevers kunskapsresultat sjunkit så drastiskt. Författarna konstaterar att det svenska skolsystemet vilar på ett antal föreställningar och antaganden som nedvärderar kunskap och ifrågasätter lärarens undervisande roll. Om vi ska vända utvecklingen i den svenska skolan behöver vi frigöra oss från det rådande paradigmet och se skolsystemet från ett helt annat perspektiv, menar författarna.
Bokens redaktör, ekonomiprofessorn Magnus Henrekson, besökte i veckan ett seminarium anordnat av Bertil Ohlininstitutet. Henrekson är i vissa avseenden skoningslös i sin kritik av det svenska skolsystemet och målar upp en mörk bild av vad som kan vänta om vi inte ändrar vår syn på skolan. Men det finns anledning att ta hans varningar på allvar.
Såväl vänsteridéer om att bryta ner hierarkier som högeridéer om elevers och föräldrars fria val har bidragit till det paradigm som ser läraren mer som en handledare än som kunskapsförmedlare. Eleven ska, enligt detta paradigm, själv söka kunskap. Och kunskap är heller inte det centrala, det viktiga är diskussion och ifrågasättande. Rena faktakunskaper är sekundära. Själva sanningsbegreppet ifrågasätts. Vad är sanning? Vad är kunskap?
Men kunskap finns. Fem myror är fler än fyra elefanter. Huvudstaden i Danmark är Köpenhamn. Den som inte har kunskap kommer inte att kunna ställa frågor. Den som inte har något ämnesdjup kommer inte att kunna föra meningsfulla diskussioner.
Modern hjärnforskning visar också att det elevcentrerade lärandet är ineffektivt då arbetsminnet snabbt blir överbelastat om man utan förkunskaper ska arbeta fritt. Lärarledd undervisning, katederundervisning om man så vill, är överlägsen grupparbeten där en blind ska leda en blind. Den som förlorar mest på elevcentrerat lärande är den som inte kan få stöd hemifrån.
Vägen till en sant kompensatorisk skola går inte via uppslitande politiska debatter om vinsttak, lärartäthet, kommunalisering och betyg. Det handlar i stället om att på allvar göra upp med en föreställning om att kunskap är något relativt och att lärarledd undervisning är något föråldrat.