Det har varit en sommar med extremväder. Torka till följd av den varmaste maj någonsin. Juli beräknas bli den hetaste sedan regelbundna temperaturmätningar startade. Sommaren har slagit rekordet i antalet 30-gradersdagar. Skogsbränder härjar fortfarande . Frågan är på vilket sätt sommarens extremväder kommer påverka valet i höst.
På kort sikt kommer troligtvis katastrofhjälpen och svensk beredskap vara i fokus. Det långsiktiga är dock vilket förhållningssätt vi ska att ha till klimatförändringar, klimatanpassningar och vilka politiska konsekvenser det kommer få.
Under den gångna mandatperioden har migrationspolitiken med ett växande Sverigedemokraterna legat som en våt filt över den politiska spelplanen. Det har i viss mån ändrat de politiska spelreglerna. Men med en omdaning av migrationspolitiken, nyinstiftade migrationslagar och förhandlingar om ett gemensamt asylsystem på EU-nivå har migrationsdebatten motats tillbaka. Frågan är vad som kommer i stället.
Det är kanske dags för en ny politiskt diskussion. Klimatförändringar är en av de frågor som människor uppger att de är mest oroliga för, både internationellt och i Sverige. Bland unga är klimatpolitiken den viktigaste valfrågan.
Till skillnad från andra politiska frågor har klimatpolitiken, i takt med att den har fått brett genomslag, blivit tämligen avpolitiserad. Klimatlagen klubbades igenom av sju av åtta riksdagspartier. Parisavtalet har nästintill alla världens länder skrivit under. Donald Trump är aggressiv klimatförnekare medan hans partikamrat, den tidigare guvernören Arnold Schwarzenegger är en ivrig klimataktivist. Klimatpolitiken följer inte de traditionella konfliktlinjerna.
Den uppenbara följden av en ökad klimatmedvetenhet är att Miljöpartiet borde segla upp i opinionen. Det är dock långt ifrån säkert.
Regeringsmakten har varit kostsam för Miljöpartiet. Efter att ha varit stödparti, tvekat om ministerposter samt gjort överenskommelser med sittande regering var det efter valet 2014 dags att ta steget in på Rosenbad. Men det blev en tuff mandatperiod. En nedröstad statsbudget, ett utlyst nyval, Decemberöverenskommelsens uppgång och fall, Vattenfalls kolkraftsförsäljning, en sparkad MP-minister, omsvängningen i migrationspolitiken och ett språkrör i tårar som senare tvingades avgå. Turbulensen har lett till svaga opinionssiffror. Att som ett oerfaret parti samarbeta med just Socialdemokraterna, det parti som styrt Sverige under stora delar av landets demokratiska historia är svårt. Förhandlingsvinsterna i regeringskansliet har tillsynes varit få och konkurrensen om medieutrymmet har varit stor.
Miljöpartiets tillblivande och partiidentitet redogörs grundligt i Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra”. Den beskriver de återkommande falangstriderna mellan den mer pragmatiska delen av partiet och den del som vill bevara partiets alternativa karaktär. Men att dra åt olika håll internt hjälper sällan när man vill få något uträttat.
Miljöpartiets valkampanj heter ”NU”, med syfte på klimatförändringarna. I och med de omfattande skogsbränderna har klimatfrågorna kommit upp på agendan. Men bredvid inrikesminister Morgan Johansson och statsminister Stefan Löfven har de miljöpartistiska ministrarna och språkrören svårt att hävda sig. Morgan Johansson har under de senaste veckorna kopplat bränderna till klimatfrågan och tagit ledarrollen i Miljöpartiets profilfråga. Nu är tydligen inte tidpunkten för Miljöpartiet att göra en offensiv i klimatfrågan. Frågan är då, när?
Det är drygt 40 dagar kvar till valet. I stället för att klimatförändringarna är något teoretiskt långt ifrån människor, har många nu sett lågorna, känt brandlukten och insett vad extremväder kan ha för inverkan på vårt samhälle. Fler partier borde ta tillfället i akt att prata om svåra långsiktiga frågor när konsekvenserna är så uppenbara. Det är en förhoppning inför valrörelsen.