Ett av de sista fotona som togs på Örjan Sellin. "Det är precis såhär jag minns honom", säger Mona.
Vi möts i Monas lägenhet i Märsta. På bordet mitt framför oss ligger ett tjockt album.
Hon blöter fingertoppen och bläddrar några sidor innan hon stannar upp. Hon vänder albumet mot mig och drar varsamt ut ett foto på en tonårskille med ljusbrunt lockigt hår och blå ögon från plastfickan.
Det var en av de sista bilderna som togs på Örjan Sellin.
– Fotona jag har på honom är oerhört värdefulla för mig. Jag minns honom precis som på bilden. För mig kommer han alltid att vara 19 år. Att han snart skulle ha fyllt 50 kan jag inte ta in.
30 år har gått sedan Mona Grälls senast såg sin son. Hon har inte fått ett avslut, en begravning, eller en förklaring på vad som hänt honom.
Det enda hon vet är att han är spårlöst försvunnen, som uppslukad av jorden.
Det var en kväll i oktober år 1993 som han senast sågs vid liv.
"Jag nådde en punkt där jag var tvungen att bestämma mig. Antingen lägger jag mig ner och dör eller så väljer jag att leva vidare", säger Mona Grälls.
Livet hade precis börjat för Örjan. Han hade nyligen tagit studenten, fått en egen lägenhet och hade två jobb – ett på dagtid som städare och ett nattetid som tidningsbud.
– Han var precis i början av starten på sin framtid efter avslutad skolgång. Han njöt av det och var en glad och positiv person, berättar Mona.
Precis som vilken tonåring som helst gick han ut på krogen en kväll med sina vänner. Han ska ha lämnat krogen i Sigtuna ganska tidigt, eftersom hans jobb började klockan 03.30.
Men han dök aldrig upp och har varit försvunnen sedan dess.
– Jag fick samtalet dagen efter, att han var försvunnen. Min magkänsla sa direkt att han var borta för gott, det här var inte likt honom.
Örjan Sellin hade precis tagit studenten innan han försvann. I Monas lägenhet pryder Örjans studentmössa en av hyllorna i vardagsrummet.
Mona bläddrar vidare i albumet på bordet.
Förutom bilder på Örjan finns där även artiklar och dokument från åren som gått. Hon stannar upp på en sida, tar ett djupt andetag och vänder den mot mig.
Dödförklaring, står det.
2003 tog hon steget att få Örjan dödförklarad. Officiell dödsdag blev den 31 oktober 2003.
– Det var nödvändigt, för min egen sinnesfrid.
Mona ställde snabbt upp i intervjuer efter försvinnandet. "Jag ville nå ut för att få ett svar", säger hon.
Utifrån kan det vara svårt att förstå hur man lär sig att leva med ovissheten.
Mona är ett livs levande exempel på att det går. Kärleken till sitt andra barn, bonusbarn och barnbarn har gett henne kraft att leva vidare.
– Jag nådde till slut en punkt där jag fick bestämma mig: antingen lägger jag mig ner och dör, eller så kämpar jag vidare. Det första var inte ett alternativ, jag var tvungen att leva vidare för min andra son. Örjans lillebror. Jag hade inte varit här i dag utan familjen.
Tron på ett liv efter döden har också varit en livlina.
Tron på ett liv efter döden har varit en livlina för Mona.
– Jag tror så starkt att vi kommer träffas igen. Att jag kommer mötas av den där busiga, snälla, mysiga 19-åringen när jag dör. Att han, precis som jag minns honom, kommer kalla mig "morsan" och dra en massa skämt. Det är min förhoppning.
Än i dag finns ingen förklaring till försvinnandet. Polisen misstänker att han mördats – 2018 började polisens Kalla fall-grupp utreda fallet på nytt, utan framgång.
Mona har i dag förlikat sig med tanken på att hon aldrig kommer att få ett svar på vad som hände Örjan den där oktoberkvällen 1993. Men hon slutar aldrig hoppas.
Jag frågar henne vad det hade betytt för henne att få en förklaring. Svaret är enkelt:
– Allt. Det värsta är att inte veta. Att få begrava honom hade betytt mycket, det känns inte värdigt, att inte ens få begrava sin egen son.