Samtidigt som Januariavtalet genererar liberal politik tycks det pågå en tävling i att ta avstånd från liberalism. Det påpekar SvD:s Göran Eriksson i en träffande analys över det politiska läget, under rubriken "Nu vill både höger och vänster dumpa liberalismen" (9/2).

Nog har liberalismen blivit en tacksam måltavla.

När Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson för några år sedan skrev att han ville bekämpa det "splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss" höjde en och annan på ögonbrynen. 

I dag uttrycker sig socialdemokratiska Tidens chefredaktör, Payam Moula, på liknande sätt: ”Den moderna liberalismen, som är näringslivets påhitt, har spridit sig som en cancer. Sjukdomen förpestar våra samhällen och har även nått arbetarrörelsen. Nu ska den utrotas”.

 

Andra uttrycker sig inte lika drastiskt, men är också inne på att det har blivit för mycket liberalism. I lördags gav exempelvis UNT:s nye krönikör Jan-Emanuel Johansson en känga till "det liberala samhällsexperimentet" i en krönika om brottslighet. 

Parallellt hörs även borgerlig kritik mot att borgerligheten skulle ha dominerats av "ideologiska dogmer, kotterier och särintressen", som Göteborgs-Postens ledarskribent Håkan Boström uttryckte det (5/2). Han kritiserade bland annat Timbros inflytande över partierna. Expressens Anna Dahlberg stämde in i kritiken och skrev muntert att borgerligheten äntligen börjar "nyktra till" (8/2).

Det har utan tvekan funnits ett önsketänkande på flera politikområden, och en ovilja att problematisera vinstjakt i till exempel skolans värld. Att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen borde vara en självklarhet. Ändå kallar Centerpartiet det "ett angrepp på den fria företagsamheten". Partier som okritiskt ställer upp på allt som olika särintressen eller lobbyorganisationer säger förtjänar med rätta kritik. 

Men har det med ideologi att göra? 

Det naturliga för en principfast liberal borde vara att reagera på slöseri med skattebetalarnas pengar, inte försvara att oseriösa aktörer tagit sig in på välfärdsmarknaden. Efter att alliansen hade vunnit valet 2006 hände det vid avregleringar att gemensamma resurser såldes till underpriser. Det marknadsliberala hade snarare varit att sälja till marknadsvärdet. 

 

Allt som har gått fel - politiska felsteg, ökad brottslighet och brister i välfärden - kan alltså inte skyllas på liberalism. 

Ändå vevar tongivande debattörer om att "utrota" liberalismen, som om den vore rena ondskan.