Hon presenterar sig som nätpräst. Titeln känns ny. Ordet kräver sin tid, en stunds rullande i munhålan på något sätt innan det faller på plats.
Nätpräst.
– Jag var tidigt ute och bloggade, jag träffade till och med min man på internet. Det var 2001 och internet var relativt nytt. Vi brukade skoja om att vi var ett par som gjorde det mesta på nätet. När facebook kom hade jag två små barn och hade tappat kontakten med mina vänner eftersom jag aldrig hade tid att prata i telefon. Men på facebook kunde jag vara och vännerna kunde svara när de ville. Det kom in precis rätt i mitt liv.
Ungefär samtidigt hade Svenska kyrkan bestämt sig för att låta sin verksamhet finnas även på nätet och då inte enbart med en hemsida som anslagstavla. Kyrkan behövde vara där människor är och själavård behövdes även via nätet, en kombination som passade Charlotte Frycklund väl. Hennes chef sa att hon gärna fick göra detta bara det inte tog för mycket tid. Ungefär två gånger i månaden uppskattade hon att det skulle behövas.
– Det var vad vi trodde, sedan ökade det till två gånger i veckan som blev till två gånger om dagen. Till sist tog det alltför mycket tid så jag blev erbjuden en halvtidstjänst.
Det här var i januari förra året. Men så fort folk ute på nätet upptäckte att det fanns en präst vid tangenterna började de ställa ännu fler frågor. Från och med 1 april i år är tjänsten på heltid.
– Vi i kyrkan tenderar att tro att de bästa samtalen sker i ett stängt rum med två personer, tänt ljus, en Bibel, näsdukar, bara du och jag och ögonkontakt. Men då ska man ta sig dit, och man ska våga ta prästens tid.
Hon säger att det är lättare till samtal om man springer på prästen i mataffären och drar paralleller till facebook: de korta samtalen, den låga tröskeln.
Charlotte Frycklund tar en klunk av kaffet och rätar sedan upp sig i soffan samtidigt som hon lägger armarna i kors.
– Svenska kyrkans fecebooksida gillas av 55 785 personer, varav två tredjedelar är kvinnor. Vi vill förstås att folk ska gå i kyrkan men vi ska också vara där folk är. Vid skärmen behöver man inte vara så polerad, man kan vara lite misslyckad, smådålig, man sitter bara där och är sig själv. Men om man ska ut och träffa folk och kanske gå in i en kyrka och andra ser en, undrar vem man är, då blir det för många frågor, för jobbigt.
Alla behöver någon att prata med någon gång säger hon. Någon att prata med om sin tro och sina existentiella frågor. När de livsbrytande händelserna träder in: kärleken, döden, födsel eller svek, behöver man tolka det i någon ram menar hon.
– Vissa brukar säga att när folk får barn får de en slags tro, den behöver inte vara religiös, men man börjar tänka att det måste finnas en mening. Detsamma sker när någon dör. Man frågar sig vad som händer, om det finns någon mening.
Hon säger att det är något väldigt speciellt med det skrivna samtalet där man bara har orden utan något kroppsspråk. Det går inte att ha ett annat typsnitt för hur man känner sig, man kan inte skriva med glada bokstäver. Vill man låta välkomnande går det inte att bara le och breda ut armarna, säger hon, man måste få orden att verka välkomnande. Hon brukar lösa det genom att börja sina svar med att skriva människans namn och bekräfta personens fråga eller påstående. Är man en normalt socialt begåvad människa gör man ju det även i vanliga samtal, menar hon, men det är mycket svårare att skriva det.
Att det blev just prästyrket har sin förklaring i att familjen flyttade till USA då Charlotte Frycklund var sex år. Pappan i familjen arbetade för Asea och hade fått jobb där. För att komma in i gemenskapen i Wisconsin där de bodde besökte de kyrkan på helgerna och Charlotte kände sig hemma. Hon hittade sina vänner i söndagsskolan och i kören där hon sjöng.
– Vi flyttade hem när jag var tio år och när jag gick i trean på gymnasiet kände jag så klart och tydligt att jag ville bli präst. Men när jag fick min tro är en lika svår fråga som "När blev du kär i din äkta hälft?". Det är mer att man inser det.
Insåg, det gjorde hon på ett konfirmationsläger när hon var fjorton år.
– Jag funderade aldrig över om Gud fanns, men jag funderade en hel del på om jag var meningsfull om det fyllde någon funktion att jag fanns. Där kändes det så tydligt att Gud sa ja. Det var en stark känsla av mening och tillhörighet.
Charlotte Frycklund blundar ofta när hon pratar. Lutar sig tillbaka och blundar.
Hon har fyra barn, som lever betonar hon. Det första barnet, Ansgar, föddes 2002 men dog i ett medfött hjärtfel.
– Han verkade frisk men han slutade andas. Vi tryckte på larmknappen. De sprang in på barnintensiven och lyckades få igång hans hjärta så pass länge att mina föräldrar och svärföräldrarna hann komma och titta på honom. Efteråt följde några oroliga månader då vi försökte utreda felet. Men det enda vi ville var att få uppleva föräldrakärleken igen, vi hade så mycket kärlek som bara var ute på vift utan att tas emot av någon. Fjorton månader efter hans begravning kunde vi ändå samla samma vänner till dop för Hagar, vår första flicka.
Hon fingrar på bordet samtidigt som hon pratar och berättar i ett raskt tempo.
Bloggandet är inte lika stort längre, facebook tar mer och mer tid, men hon gillar att skriva och är med i en grupp på nätet, där man skriver ett visst antal ord om dagen under hela november månad. Det handlar om att skriva ett första utkast till en bok som man sedan kan bygga på resten av året. Hon är även passionerat förtjust i talböcker. Helst Agatha Christie.
– Alla präster gillar deckare. Jag vet inte varför, men i varenda prästgård finns massor av deckare. Förmodligen har det att göra med att du alltid hittar en tydlig ondska och en tydlig godhet i deckare, en kamp. Jag gillar dramat där det goda nästan alltid segrar över det onda.
Men hon skriver sällan några predikningar längre eftersom hon inte arbetar i en församling. Det händer att hon ändå får hålla i de gudstjänster personalen har på kyrkokansliet.
– Ibland blir jag ombedd av vänner att döpa, viga, begrava eller gå in och vikariera någonstans. Då är det extra roligt, säger hon.
Charlotte Frycklund bor i Hjälsta, utanför Örsundsbro, på sin mans släktgård med katter, höns och många små hus.
– Höns är så förnöjda, det är fint med en hobby som dessutom ger ägg.
Fyra barn och heltidsarbete. När hinner du skriva och läsa?
– På kvällarna. Först är det sagotid med barnen, därefter datortid. Jag sitter vid köksbordet, gärna med en kanna te. Då skriver jag ett tag och svarar på facebookfrågor. Sedan tar jag en hundpromenad och lyssnar på en deckare. Slutligen hänger jag tvätt och stupar i säng, där läser jag förstås.
Charlotte Frycklund säger att hon är på facebook hela tiden. Hon till och med äter hamburgare samtidigt med mobilen i andra handen. Det blev till ett roligt inlägg som hon återger på sin sida:
...
Dottern: Jag älskar när Jesus skrattar.
Charlotte: Åt mig eller med mig?
Dottern: (ömt) Mamma. När du äter hamburgare och sedan glömmer att det är mobilen du håller i handen och tar en tugga, då skrattar till och med... till och med... folk i helt andra länder.
Jag: Och Jesus?
Dottern: Ja, och Jesus skrattar också. Åh vad roligt!
...