– Gud va mörkt det är, tänkte jag, där i bilen den där eftermiddagen.
Det säger Kerstin Angerdahl när hon tänker tillbaka på sin mest ödesdigra vecka. Det var ifjol och hon kände sig jättetrött.
Varje kväll efter jobbet la hon sig i soffan och vilade efter att ha ätit middag. Men det var ju höst, mörkt och hon höll ett högt tempo. Förutom sitt arbete som bildlärare jobbade hon på fritids och som extra resurs i olika klasser. Allt för att komma upp i heltiden som bildlärarjobbet inte räckte till. Dessutom demonstrerade hon mat i butiker och jobbade ideellt på Storvretas innebandymatcher. Hon fixade litervis med kaffe till vip-folket.
En dag när hon körde i Knivsta mot hemmet i Eriksberg, tyckte hon att hon såg väldigt dåligt. Hon var 54 år och funderade på om hon skulle ta och stanna hemma från jobbet dagen därpå.
– Jag såg nästan ingenting och undrade om jag hade fått en ögoninfektion. Och en annan bilist tutade på mig, säger hon.
Väl hemma stupade hon i säng och tänkte att det kanske var en förkylning på gång. Senare samma veckan när hon var ute och demonstrerade mat i butiker krockade hon med en kund och gick in i ett bord.
Några dagar efter det kom en av sönerna på besök. De ringde till sjukvårdsupplysningen och Kerstin fick till svar: ”Vi skickar en ambulans direkt”.
– Jag sa att jag bodde nära och att min son kunde skjutsa till akuten, säger hon.
Väl på Akademiska sjukhuset fick hon veta att hon borde kommit in tidigare. Hon blev undersökt direkt, bland annat med skiktröntgen och det tog inte låg tid förrän läkaren konstaterade att hon hade haft en stroke.
– Då förstod jag allvaret. Och jag fick en chock, säger Kerstin Angeldahl.
Hon, som hade tänkt åka hem efter ett snabbt besök på sjukhuset, blev inlagd en vecka. Hon blev noggrant undersökt, företrädelsevis hjärtat och synen. Då fick hon också veta att synbortfallet skulle bli kroniskt.
– Nu har jag fullt sjå att få vardagen att fungera. Det har varit en jättejobbig process. Ibland blir jag så arg att jag sparkar på saker. Jag sitter här, är 55 år och tänker, är det så här som livet blev, säger hon.
Cykla kan hon inte längre. Men det värsta var ändå att behöva sälja kompisen – ja, så hon kallar sin bil – den som hon inte längre har nytta av eftersom hon inte får köra. Bilen gav henne frihet. Med den tog hon sig till sommarstugan, till skogen för att plocka svamp, till vännerna och mycket mer.
– Man kan säga att det är mitt synfält som är skadat, inte synen. Jag ser bara smalt, rakt fram och ingenting åt vänster. Från början när jag skulle ut och gå, var det som om jag gick på liv och död. Det var så otäckt, förklarar Kerstin Angeldahl.
Hon har lärt sig hålla koll på trafiken från olika håll, men tysta cyklister är klurigt.
– Jag har upptäckt att cyklisterna från Flogsta hörs mer än andra när de trampar på sina rangliga cyklar på mornarna, säger Kerstin Angeldahl och skrattar.
Hon har fått färdtjänst, äntligen, efter att ha tvingats överklaga till förvaltningsdomstolen.
Varför tror du att du fick en stroke?
– Jag lägger ingen skuld på mig själv. Jag rör på mig mycket och varken dricker eller röker, men har högt blodtryck som är en riskfaktor. Men det är också alla krav som ställs på oss. Vårt samhälle är uppbyggt kring prestationer och man förväntas göra karriär, träffa vänner, vara i toppform, gå på föräldramöten och engagera sig i allt.
Nu har cirka ett år gått sedan stroken och Kerstin börjar hitta tillbaka till sig själv i en ny livssituation. Somligt av det svåra beror på att hennes funktionsnedsättning är osynlig. Nere på stan har hon lätt att stöta i folk av misstag, vilket irriterar dem, precis som hon upplever att det gör om hon behöver extra tid i kassan.
– Mitt liv förändrades från en dag till en annan. Det har varit tufft och jag är rädd att få en till stroke, vilket ju är ganska vanligt, säger hon.
Från att ha levt ett aktivt liv och jobbat för fullt, är hon nu sjukskriven och har inte jobbat på ett år. Hon saknar eleverna.
– De är så roliga att jobba med. Nu är det nog dags att färga håret igen, kan de säga, eller att jag har en snygg tröja. Fast jag kan nog inte arbeta i stora grupper mer, inte heltid heller och inte hålla mitt gamla tempo, säger hon.
Förutom att Kerstin har fått synnedsättning lider hon av hjärntrötthet. Det innebär att hon får planera in vila hela tiden. Åker hon till rehabiliteringen en dag måste hon vila när hon kommer hem. Intryck och stojiga miljöer tröttar ut henne.
– Jag vill ut och arbeta, ingå i ett sammanhang och gärna vara på ett ställe där min pedagogiska kompetens kommer till nytta. Att jobba med information om stroke skulle kännas meningsfullt. Känslan av mening vill man ju vakna med, säger Kerstin Angeldahl, som till och kan sakna de kolleger som lät andra diska deras kaffekoppar.
Hon försöker se det positiva med stroken och det är att hon fått nya vänner genom Strokeförbundet. Med dem kan hon prata om allt och helt vara sig själv. De har ju upplevt samma sak. Och om en vecka åker hon till London med en av sina nya väninnor.
– Vi får väl se om vi kommer tillbaka, säger hon, och ser förväntansfull och glad ut.
Efter stroken tappade hon kontakten med några av sina närmaste vänner. Men andra som inte stod henne så nära, blev riktigt goda vänner.