Passiv tumör dödlig på sikt
De flesta män med prostatacancer kan leva under många år utan tecken på att tumören växer. Efter 15 år stiger dock risken kraftigt för att sjukdomen ska få ett aggressivt och dödligt förlopp.
— Våra fynd talar för att fler män med begränsad prostatacancer bör behandlas med en potentiellt botande operation, i synnerhet om de får diagnosen vid en ålder där deras förväntade återstående livslängd är mer än 15 år, säger professor Jan-Erik Johansson vid urologkliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro.
Han är huvudansvarig för studien, som är världens i särklass längsta uppföljning av män med prostatacancer. Studien omfattar 223 män i Örebro sjukvårdsdistrikt med prostatacancer, som när den upptäcktes inte spridits utanför prostatakörteln.
Männen var i 60- och 70-årsåldern när de fick sin diagnos. Under de 21 år som gått sedan dess har mer än 90 procent av dem avlidit. Majoriteten av männen dog dock av andra orsaker än sin prostatacancer.
— I själva verket visade de flesta prostatacancrar ingen nämnvärd tillväxt under de första tio till 15 åren och bara i ett mindre antal fall hade de avsatt dottertumörer i andra delar av kroppen, säger Jan-Erik Johansson.
Av de 49 män som fortfarande var i livet efter 15 år behövde de flesta då inte ens någon symptomlindrande behandling för sin cancer.
Därför kom det som något av en överraskning för forskarna att de dittills "slumrande" cancertumörerna under de kommande åren i många fall plötsligt blev mycket mer aggressiva.
Samtidigt som andelen män som levde utan tecken på tumörtillväxt sjönk utvecklade en växande andel dottertumörer i andra delar av kroppen. Som en följd ökade dödligheten i prostatacancer kraftigt Samtidigt sjönk överlevnadschanserna totalt sett jämfört med andra män i samma åldrar.
När studien inleddes för mer än 20 år sedan var gängse rutin vid begränsad prostatacancer att avvakta med behandling så länge som cancertumörer inte gav några påtagliga symptom. Att operera bort hela prostatakörteln, med hög risk för impotens och inkontinens som följd, ansågs av de flesta läkare göra mer skada än nytta.
Enligt Jan-Erik Johansson talar resultaten av den nya studien för att det bör finnas utrymme för båda strategierna när diagnosen begränsad prostatacancer ställts.
— Ju yngre patienten är, desto starkare är i allmänhet argumentet för att operera honom. Då kan en radikal operation förmodligen både förbättra hans långsiktiga överlevnadschanser och förebygga vattenkastningsbesvär och andra handikapp till följd av lokal tumörtillväxt. Däremot finns inga starka skäl att operera en äldre man eftersom risken är så liten att tumören ska bli aggressiv under hans återstående livstid, säger Jan-Erik Johansson.
Samtidigt betonar han att det finns ett stort behov av ytterligare forskning för att bättre än i dag kunna särskilja vilka prostatacancertumörer som riskerar att bli aggressiva och på sikt dödliga, och vilka som patienten sannolikt utan några påtagliga besvär kan leva med under resten av sin livstid.
I samarbete med forskare vid Harvarduniversitetet i USA har hans forskargrupp nyligen inlett ett sådant forskningsprojekt.
Under senare år har det förts en intensiv debatt om värdet av att införa en allmän hälsokontroll för män, en "pappografi", för att så tidigt som möjligt upptäcka och operera eller strålbehandla prostatacancer.
— För att en sådan hälsokontroll ska kunna bli framgångsrik är det helt nödvändigt att på ett mycket säkrare sätt än i dag kunna avgöra vilka patienter som kan ha nytta av en operation och vilka som utan nämnvärd risk kan avstå från ett sådant radikalt ingrepp, säger Jan-Erik Johansson.
Studien kring långtidsprognosen vid begränsad prostatacancer har genomförts i samarbete mellan forskare vid Universitetssjukhuset i Örebro, Institutionen för medicinsk epidemiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm och Regionalt onkologiskt centrum i Uppsala.
Så jobbar vi med nyheter