På första advent invigdes landets första hbtq-altartavla "Paradiset" i S:t Pauli kyrka i Malmö. Tavlan är skapad av konstnären Elisabeth Ohlson, känd för bland annat Ecce homo som visades i Domkyrkan hösten 1998.
På radion hör jag prästen Sofia Tunebro i S:t Pauli kyrka säga att det bara har varit positiva reaktioner på "Paradiset" (SR, 2/12). Det som för två decennier sedan kunde leda till omfattande protester tycks i dag alltså mest bara applåderas. S:t Pauli kyrka hade nyligen visat några bilder från även Ecce homo, och de negativa reaktionerna hade helt uteblivit då också.
När Ecce Homo-bilderna visades i Domkyrkan för nu över två decennier sedan strömmade besökarna in samtidigt som kritiken växte. Frikyrkor och katolska kyrkan protesterade. Det gjorde även den dåvarande biträdande biskopen i Uppsala, Tord Harlin.
Påve Johannes Paulus ställde till och med in ärkebiskopen KG Hammars audiens i Vatikanen. När utställningen skulle visas i riksdagen jämförde moderaternas Carl Bildt det med att Pol Pot skulle hyllas med en utställning.
Trots protester, tumult och upplopp, och ytterligare hot, fortsatte Ecce Homo-utställningen visas på fler platser.
Och tur är väl det. Hade man gett efter för hoten och protesterna då, hade vi haft ett sämre läge i dag. Det har inte kommit "gratis" att Elisabeth Ohlsons altartavla, med två Adam och två Evor, nu visas i en svensk kyrka utan att det leder till kraftiga protester.
I tio år har Svenska kyrkan vigt homosexuella par och numera arrangeras Pride-firanden över hela landet. Utvecklingen av hbtq-rättigheter är en bra påminnelse om att det går att förändra attityder. Men det förutsätter också att man inte ger efter för hot och intolerans.
När Elisabeth Ohlsons utställning Jerusalem visades på Världskulturmuseet i Göteborg 2010 censurerades ett av fotografierna. Bilderna i utställningen visar kristna, judiska och muslimska hbtq-personer i Jerusalem. Men det fotografi som visade muslimska män vid en bönematta plockades bort av museet.
Det hade varit fel att ge efter för hot, om det hade funnits en hotbild. Men framför allt är den här sortens censur - tyvärr inte helt unik - att vända berörda hbtq-personer ryggen. Reflekterade ens ansvariga på Världskulturmuseet över osynliggörandet av muslimska hbtq-personer? Hade man inget lärt av Domkyrkan och Ecce Homo i slutet av 90-talet?
Viktiga samhällsinstitutioner kan inte ducka så fort det blir lite obekvämt. Det är ett fegt svek.