Möjligen hade den olycksalige kapten Hansson, som beordrade lätta ankar vid Vasas ödesdigra och korta jungfrufärd den 10 augusti 1628, kunnat samspråka med sentida kollegan Alf Prytz vid den dånande vetenskapsshowen. Prytz är skjutfältschef vid Bofors Test Center, BTC, och var för dagen klädd enligt reglementet för en sjöofficer från 1600-talet. Därtill en kunnig guide när det gällde kanonens egenskaper och hantering. Kapten Hansson hade nog också klarat att föra befäl över pjäsgruppen, en samling svartkrutsentusiaster från USA. Några av dem släkt med och allihop vänner till Vasamuseets forskningsledare Fred Hocker. För när det gällde att hitta rätt kanonbesättning nöjde han sig inte med mindre än världsmästarna i svartkrutsskytte.
– Här finns över 200 års samlad erfarenhet av svartkrut, sa han och presenterade Company A 35th Virginia Batallion i flamsäkra overaller. Freds farbror Frank Landis Hocker, som själv står för ungefär 50 av dessa sammanlagt 200 år av allvarsamm historisk lek med vapen från amerikanska inbördeskriget, gav ord åt gruppens upprymdhet över den magiska dagen:
– Awesome (häftigt).
Och Mr Hocker sr försäkrade att många svartkrutsentusiaster han kände gladeligen skulle ha gett något av sin heligaste ägodel för att få vara med. Deras kanonhistoriska övningar hemma innehåller aldrig så tunga laddningar och projektiler som med Vasakanonen.
– This is the real deal.
Där någonstans hade troligen kapten Söfring Hansson och hans besättning annars gått vilse i nutiden. När dåtid möter högteknologi vid BTC skjuts med dopplerradar, höghastighetskameror och annan utrustning som pålitliga vittnen. Inför den första provskjutningen av Vasakanonen från Tierps Järnbruk med verkanseld mot fartygsmål berättade BTC:s vd Stefan Krohl om anläggningens strängt säkerhetskontrollerade och sekretessomgärdade verksamheten.
– Vi testar allt från vapen till mobiler och fågelskrämmor, sa han.
I samband med Vasaprojektet har han noterat ovanligt stor nyfikenhet riktad mot det väldiga testskjutfältet i värmlandsskogen.
– En kanon från 1600-talet väcker mer intresse än morgondagens missiler.
Så fortsätter allt förknippat med det ståtliga regalskeppet Vasa att vara världsunikt. Från den illa beräknade konstruktionen av det som stormaktskung Gustav II Adolf tänkt skulle bli praktpjäs i flottan och bidra till att säkra Östersjön mot ärkefienden Polen. Över snöplig förlisning och sekler av glömska till sensationell bärgning. Fram till ett kanonprojekt som ger eko betydligt längre än till barrskogen i skjutfältskanten. Så kommer världen också att få ta del även av detta nya kapitel i Vasas historia och som beskriver och utvärderar kanonprojektet. Till och med globala informationskanaler som CNN och Discovery laddar för att förmedla projektets story. Vasamuseets världskända utställningsmaterial kommer också att få ett unikt forskningsmaterial som tillskott i sina samlingar.
Tillbaka till den täta svartkrutsrök från provsmällarna som vid några tillfällen svepte in den huttrande publiken. Det föranledde projektägaren Bertil Björkman, ordföranden i föreningen Vasamuseets Vänner och pensionerad konteramiral, att reflektera över arbetsmiljön ombord. Han manade fram bilden av Vasa, med batteridäck i två våningar, med sammanlagt 48 stycken 24-pundiga kanoner som var Vasas tyngsta arsenal och som är förebild för kopian. Därtill lågt i tak och kontinuerlig eldgivning från de tätt stående pjäserna som ger kraftiga flammor från mynning och fänghål. Och en tät rök.
– Inte en arbetsmiljö att bli långlivad i, sa han och berättade att till och med krutdoft sparas på burk för framtida museibesökare att ta del av.
Resultatet av provskjutningen är redan väl känd. Så gott som mitt i prick och totalt genomslag i ekskrovet från första skott. Vid inspektion av skrovträffen förvånades visserligen både forskningsledaren Fred Hocker och tidigare generalinspektören för marinen Torsten Lindh av att skottets splitterverkan på insidan föreföll mindre än väntat. Men Torsten Lindh korrigerade sig senare:
– Efter att ha tittat på höghastighetsfilmen såg jag att det blev en helvetes plym av splitter. Där skulle jag inte velat stå.
Provsalvorna fullföljdes med att ett kedjelod rev stort hål i och en kartesch med småkulor slutligen perforerade seglet som riggats intill skrovsidan. Då tårades måhända ögonen på en och annan museipedagog, som får bege sig till symaskinen i museiverkstaden och för att tillverka nytt museimaterial.
Forskningsledaren Fred Hocker slipper sy nya segel. Han kan i stället inkassera en krogrunda bekostad av Monika Ask, arbetsledare för det historiska snickeriets timmermän som gjort den skeppssida kanonen sköt i sank. Hon förlorade redan vid första skottet ett vad med Fred Hocker om huruvida ekvirket skulle stå emot kulan. Hans övertygelse fick rätt, fullträff så när som på två decimeter fel i sida och därefter åtskilliga hundra meter till där järnbrukets välgjutna rundkula genomborrade ett träd.