Fritiden är rik! På boule bland annat...
- Jag spelar så länge huvudet fungerar och jag kan gå, säger Åke Andersson.
Åke Andersson spelar boule i Västland.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
- Jag skulle inte ha något emot att dö på bouleplanen, säger han.
Åke Andersson tar ett stadigt grepp om rullatorn och styr mot andra sidan bouleplanen i Västland. I korgen på rullatorn ligger boulekloten och en stav med en klo på som han kan plocka upp kloten med. Strax efter honom går snart 91-årige Harry Hemström med sin rullator. Det är tisdag och Västlands PRO har träning. Solen gassar, men brisen från Tämnarån svalkar lite.
Det är fullt med pensionärer både på och utanför planen. Åke Andersson plockar upp ett klot ur korgen och får till ett perfekt kast - rakt och långt. Han har spelat boule i 14 år och tillbringar fem dagar i veckan på bouleplanen. En dag i veckan tävlar han i PRO:s distriktsmästerskap. Förra året vann Åke Anderssons lag serien.
- Egentligen hade jag tänkt sluta tävla i år och bara spela för skojs skull. Men jag fick inte. De andra i laget säger att jag är alldeles för bra. Fast i går när vi spelade mot Hållnäs gick det åt helsike. Vi fick så mycket stryk att det inte var klokt!
Matcherna spelas under stort allvar - kanske väl stort ibland. Det händer att det blir gnabb och bråk på plan. I hopp om att lugna ner den periodvis hätska stämningen har vandringspokalen ersatts av medaljer.
- Klart man vill vinna. Men jag har blivit lugnare med åren. Nu är det mest som friskvård, säger Åke Andersson och tittar bekymrat på Ulla Jakobssons klot som lagt sig till rätta lite väl nära lillen.
- Det där måste vi göra något år. Nu har du chansen Harry, uppmuntrar han sin två år äldre lagkamrat.
Boulespelandet fyller flera viktiga funktioner. Koncentrationen och rörligheten övas upp. Samtidigt spelar många pensionärer för den sociala gemenskapens skull. Åke Anderssons hustru, som han varit gift med i 50 år, dog 1995. Några år senare dog deras son. Boulespelandet har varit en stor tröst genom åren.
- Det var tur jag hade börjat med boule då. Annars hade det nog blivit ensamt. Tack vare boulen har jag träffat en massa bekanta runt om i kommunen, säger Åke Andersson.
Han är född på Kungsholmen i Stockholm, men flyttade till Tierp för att jobba i farbroderns bokhandel som han senare tog över. I Tierp har han mest gjort sig känd som orienteringstränare för Tierps idrottsförening.
- Jag lurade med en hel del ungdomar. Bland annat Sivar Nordström som var en otrolig orienterare och hamnade i landslaget. Ett tag var vi en riktig toppklubb. Och jag bodde nästan i skogen, säger Åke Andersson.
I slutet av 1960-talet sålde han bokhandeln, som hade svårt att bära sig ekonomiskt, och flyttade till Stockholm. Men så fort han gick i pension packade han och hustrun ihop sina saker och åkte till Tierp.
- Här blir man bekant med folk. I stan är man bara ett nummer, säger Åke Andersson.
Tierps pensionärer är välorganiserade. Åke Andersson har svårt att komma ihåg alla föreningar han själv är medlem i. Han tänker efter en stund, räknar sedan högt på fingrarna: Västlands PRO, IOGT-NTO, Hembygdsföreningen i Västland, Tierps idrottsförening, Skogskarlarnas klubb, Hörselskadades förening.
Sex föreningar alltså?
- Nej. Det låter lite. Det måste vara fler, säger Åke Andersson och rynkar den brunbrända pannan.
Serie, del 4 av 4.
Så jobbar vi med nyheter