"Han blev en naturlig del av vår familj"

Sexåriga Tuwali Wange sitter vid köksbordet och lär sig att spela yatzy. I kväll kommer hennes fosterbror hem. Hela familjen ska äta tacos som de brukar göra på fredagskvällarna och kanske spela något spel efteråt eller titta på teve.
Tuwalis fosterbror som vi kan kalla Emil har varit en del av familjen Wange i nästan fem år.
-Genom mitt jobb som lärarassistent har jag sett många barn som mår dåligt och jag har länge känt att jag skulle vilja göra någonting åt det. Till slut kontaktade jag och min man socialtjänsten i Tierp för att se om vi kunde vara till någon hjälp, säger Sara Wange.
Och det kunde de. Till en början fungerade de som kontaktpersoner för Emil och hans bror, som hade det trassligt hemma. Bröderna bodde hos familjen Wange varannan helg, men när problemen förvärrades flyttade Emil in hos familjen Wange:
- Det är klart att det var nervöst i början. Vi var väldigt rädda för att särbehandla något av barnen, säger hon.
Emil fick ett eget rum, julklappar på julafton och presenter på födelsedagen. Samma regler som gällde för Tuwali och hennes biologiska bror Ebbe gällde också för Emil.
- Han blev en naturlig del av vår familj ganska fort. Barnen lekte som om de vore riktiga syskon och det kändes riktigt bra, säger Sara.

Samtalsgrupp
Samtidigt var de medvetna om att Emil hade tunga problem med sig när han kom. Han kunde sitta ute och prata med familjens hund i timmar och han berättade också en del för sin fosterbror Ebbe om vad han hade varit med om. För att Emil skulle få bearbeta sina känslor ännu mer ordnade socialtjänsten så att han kunde börja i en samtalsgrupp, där han fick prata av sig med andra barn med liknande problem en gång i veckan.
- Vi får inte vara med på de här mötena och Emil har inte berättat så mycket om dem, men det verkar som att han tycker att det är skönt att komma dit, säger hon.
Men förutom hjälpen med samtalsgruppen har inte familjen Wange fått så mycket stöd av familjehemsförmedlarna som de hade önskat:
- Vi träffar socialtjänsten en gång varje halvår. Det är för lite. Tar man emot ett fosterbarn behöver man mycket mer feedback och stöd än så, säger Sara.
Samtidigt påpekar hon att familjehemsförmedlarna är väldigt duktiga och hjälpsamma, men att problemet ligger i att de inte har tillräckligt mycket resurser. De har helt enkelt inte tid.
I somras flyttade Emil tillbaka till sina biologiska föräldrar och Sara säger att det känns tråkigt. Samtidigt är hon fullt medveten om att målet med familjehemsplaceringarna är att barnen så småningom ska kunna flytta hem igen. Och sedan Emil flyttade hem har han fortsatt komma och hälsa på familjen varannan helg. Sara understryker att det är viktigt att hålla kontakten, att fosterbarnet alltid ska känna sig välkommen i familjen.
- Och även om det är jobbigt att han har flyttat är det helt klart värt det. Vi har fått så himla mycket tillbaka av att ha honom här och jag kan verkligen rekommendera andra att ta emot fosterbarn. Är man en trygg familj med mycket kärlek så tror jag att man fixar det.

"Han blev en naturlig del av vår familj"

Trots att det blir allt svårare att rekrytera familjehem finns det fortfarande människor som tar sig tid för trasiga barn och ungdomar. En av dem är Sara Wange.