Den låga generella aktiviteten bland ledamöterna i fullmäktige har fritidspolitikern Lars-Göran B Karlsen (M) funderat en hel del kring.
– De som går upp i talarstolen och debatterar är gruppledarna från de olika partierna, de som sitter som ordförande i utskotten och ytterligare ett fåtal personer, säger han när vi träffas hemma hos honom, vid de röda brukslängorna i Tobo.
Enligt honom är det ett tiotal personer av de 49 som är representerade i kommunfullmäktige som syns i talarstolen. Det betyder att en femtedel av ledamöterna står för 100 procent av aktiviteten i debatten. Resten är passiv.
Han berättar att han som nyinvald för sex år sedan ganska snabbt tog plats i talarstolan och fick rutin. Han följer med i ärendeflödet och tycker till, skriver egna motioner och ställer frågor till de politiska motståndarna.
Men långt ifrån alla fritidspolitiker agerar som Lars-Göran B Karlsen. Många är osynliga i debatten, och motionsskrivandet fördelar sig på ett fåtal personer.
Varför är det så?
– Jag tror att många inte har tid att sätta sig in i frågor, det är ett antal hundra sidor att läsa in till varje kommunfullmäktige. Ersättningen på 1 500 kronor, som varje ledamot får, är för närvaron.
Research, förberedande möten inom alliansen och partigruppen sker helt ideellt, på fritiden.
Lars-Göran B Karlsen menar att det är otacksamt och säkert skrämmande att gå upp som fritidspolitiker och debattera med det fullavlönade kommunalrådet Bengt-Olov Eriksson (S) som har varit kommunalråd i 24 år och dessförinnan verkat som fritidspolitiker under en rad år.
Att höja arvodena för fritidspolitikerna kan vara ett sätt att komma till rätta med problemet menar Lars B Karlsen. Att plocka bort partipiskan ett annat.
Monica Norén (S) bor också i Tobo och är precis som Lars-Göran B Karlsen fritidspolitiker. Hon håller med om bilden att det inte skrivs överdrivet många motioner och att det är en förhållandevis liten klick i kommunfullmäktige som syns i talarstolen.
– Så är det väl. De som står högt upp på listan tar debatten. Och det är klart att diskussionen hade blivit bättre om fler tycker och tänker.
Monica Norén tror att många känner ett motstånd att gå upp och tala. Det är lite formellt, och lätt att göra fel. Är man inte van att stå och prata inför en grupp i sitt ordinarie arbete kan det vara svårt att möta de som är mer erfarna, menar hon.
– Sen är det så att vi har möten innan och går igenom frågorna som ska diskuteras. Där är vi ofta överens om det som ska sägas. Visst, jag kan gå upp och förstärka något men det känns överflödigt.
Monica Norén valdes in som ordinarie ledamot vid senaste valet. Hon har inte varit upp i talarstolen. Än.
Innan nästa val, ska du ha klarat av det då?
Monica Norén skrattar lite och drar på svaret.
– Okej, men då ska det finnas en fråga som jag känner starkt för.
Lars-Göran B Karlsen tror att den nuvarande situationen kan vara farlig, och den gagnar inte intresset för den lokala politiken. Om debatten blir enahanda, om samma röster hörs och ansikten syns, kan det på sikt urholka demokratin. Allas tankar och åsikter är viktiga för att frågorna ska bli tillräckligt belysta innan beslut fattas.
– Jag får skriva en motion om det här, säger Lars-Göran B Karlsen och lyser upp.
Erik Leijonhufvud
erik.leijonhufvud@unt.se