Den gamla diversehandeln ligger vid en slags idyllisk Bullerbygata, i ett typiskt Astrid Lindgrenlandskap. Längs den slingriga, gamla grusvägen som löper genom byn, kryper de väl rymliga och tilltagna trädgårdarna med sina hus, från när det förra sekelskiftet var ungt, tätt inpå.
Här har hon tillsammans med sin man Ulf Samuelsson, också konstnär, sedan några år sin ateljé. När jag hastigt sveper blicken i ateljén framträder Ulfs senaste keramikverk och på golv och bänk ligger ihoptrasslade sladdar och kablar. Kablarna som Maria Friberg får hämta vid återvinningsstationen använder hon i sin konst.
Något av det första som möter ögat är en benvit skulptur i porslin som ligger på en av arbetsbänkarna.
En liten pojke ligger som i fosterställning på sidan, med ett föremål i sina händer Jag tittar närmare på skulpturen.
– Läser han en bok? undrar jag genast.
– Nej, han håller på med sin mobil. Min son Mingus var modell. Barn och unga kommer längre ifrån vuxna i dag. De fingrar hellre på sina mobiler och skickar sms än att prata, säger Maria Friberg och spontant säger jag att jag hade svårt att hitta hit till ateljén, surfmängden tog precis slut, det var trögt att koppla upp sig på mobilens webbläsare.
– Ja, vart är vi på väg, säger Maria fundersamt. Hon fortsätter:
– Jag kan känna oro för den nya digitala tekniken, nu kommer det fler robotar. Man undrar hur utvecklingen påverkar oss. Det är reddan för mycket teknologi – och det blir ännu mera, säger hon och fortsätter:
– Den digitala revolutionen utrustar oss med möjligheten att kommunicera över väldiga avstånd, billigt och ögonblickligen. Men ännu har vi inte förstått vidden av vart denna teknologiska utveckling kommer att föra oss. Samtidigt exploateras jordens resurser och vi omger oss med en mängd objekt som blir till drivor av vardagsmaterial som exempelvis plastleksaker, kablar eller skräp. Och hur kan vi fortsätta vår skoningslösa exploatering av jordens resurser? Vi måste finna en balans mellan teknik och natur.
I porslinsskulpturen, där sonen Mingus i viloläge på ett avslappnat sätt är upptagen med sin Iphone, slås tonen an på temat för det konstnärssamtal Maria Friberg leder på Tierps bibliotek 24 oktober. Då berättar hon om sitt projekt Ett möte mellan teknik och traditionellt hantverk.
– Jag tar säkert med skulpturen till biblioteket. Den illustrerar verkligen på ett bra sätt vad jag ska tala om, säger Maria Friberg – med väderkorn för stämningslägen och tidsfenomen.
Först gjorde hon sig ett namn som fotokonstnär, med blick för maktens män, kostymklädda i kritstrecksrandigt, välputsade skor.
– Jättekonstigt – jag som är uppväxt i ett hippekollektiv! säger Maria leende och berättar hur hennes nyfikenhet på att skildra och utforska maktens män och mäns roller i fotokonsten började:
– En advokat hade köpt ett foto på en av mina utställningar. Han ville äta lunch med mig. Det personliga mötet med honom gjorde mig nyfiken på hur man beter sig, vilka roller män spelar, förklarar hon.
Så plockar hon fram en konstbok om hennes egen fotokonst. Hon bläddrar igenom boken, stannar upp vid vissa bilder.
På en bild sitter en pojke på ett berg av leksaker. Hennes son är modell. Varifrån kommer leksakerna? Hur har pojken har fått dem? Presenter ges av många skäl. Leksakerna kan vara symboler av den tid som vi spenderar med varje objekt vi äger.
I en annan bild ser vi ett barn, inte mycket äldre än ett spädbarn, stillsamt sovande undangömt bland orörda vita lakan, som en kerub svävande bland moln. Konstnären har fört in ett par hörlurar. Ett ensamt barn uppkopplat på nätet! En digital vaggvisa vaggar barnet till sömns – en låt från en Spotifylista? De maskinliknande hörlurarna väcker känslor, kan upplevas som hotfulla mot det lilla barnet, det saknas kärlek från en förälder – eller?
På en sida i boken ligger en man utsträckt bland långa rader av bokryggar. Han vilar omsluten i en värld av böljande skinnband och i bilden ”Still lives #4” ligger en man utsträckt vid en skogstjärn, som för tankarna till John Bauers sagovärld.
Med Maria Fribergs bilder på näthinnan lämnar jag hennes ateljé, den gamla diversehandeln så full av estetiska, förföriska bilder, som skildrar vårt moderna samhälle, våra fenomen i samtiden och hur vi kan hitta en balans i allt detta.