I musiksnickeriet är läromästaren Esbjörn Hogmark och hans följare Jacob Höglund sysselsatta med att bygga ännu ett instrument. Deras arbete illustrerar samtidigt en av de svagaste länkarna i ansträngningen att bevara nyckelharpan. Esbjörn Hogmark i Gyllby, Örbyhus, välkänd byggare, spelman och eldsjäl för instrumentet, ger därför hantverket högsta prioritet för framtidssäkring och han pekar på rådande brister när det gäller att bevara denna konst.
Man kan spela nyckelharpa i musik- och kulturskolor och till och med bli master i nyckelharpspel på musikhögskolan, men när det gäller utbildning i nyckelharpbygge finns endast några enstaka kvällscirklar och en distanskurs vid Eric Sahlström Institutet i Tobo att tillgå.
– Och vi har knappt lämnat nivån motsvarande 1970- och 80-talets kvällskurser, säger han.
– De fyllde en social funktion och gav många nya instrument, men tyvärr inte av den kvalitet som dagens skickliga ungdomar önskar.
Hans bekymmer om instrumentbyggarkonsten har fått förnyad aktualitet i ett pågående arbete för att befästa nyckelharpans ställning som kultur i världsklass. Målet är att få in den på Unescos lista över världens värdefulla immateriella kulturarv.
Det tycker i alla fall den svenska expertgrupp som, med Eric Sahlström-institutet i Tobo som en självklar samlingspunkt, jobbar med förslag till den svenska delen av listan.
– Tanken är givetvis att få nyckelharpan mer uppmärksammad. Samtidigt befäster vi att den även är ett svenskt instrument.
Det säger Esbjörn Hogmark och inte minst det sistnämnda framhåller han som viktigt. På kontinenten ses nyckelharpan inte lika självklart som ett instrument från norr, vilket i och för sig inte är alls konstigt då det inte råder någon tvekan om att nyckelharpan fanns på kontinenten innan den kom till Sverige.
Då talar vi om tiden 1300–1500-tal. Det vi här kallar nyckelharpa är ett instrument som först dyker upp på 1600-talet och som i Uppland tillverkats och spelats i obruten tradition i nära 400 år.
Naturligtvis kan själva nyckelharpan inte bli ett immateriellt kulturarv. Instrumentet är ju högst påtagligt. Men det är även en artefakt, ett föremål med tydlig historia. Instrumentet blir symbolen för ett mångskiftande arv. Nyligen hade Visarkivsnoden ett möte på Eric Sahlström-institutet i Tobo. I anslutning till mötet radar Esbjörn Hogmark och institutets vd och verksamhetsledare Maria Bojlund upp argument för nyckelharpan som kulturarv.
Hantverksmässig tillverkning med tradition har redan avhandlats. Till hantverket lägger de stora kulturvärden som finns i låtskatten och det livaktiga utövandet med spelmansstämmor och buskspel, liksom det svenska spelets särprägel tycker de väger tungt.
– I Sverige är vi bra på att spela och lära ut på gehör, säger Esbjörn Hogmark. Han jämför med låtspelet nere på kontinenten som fortfarande till stor del är bundet till att läsa från notblad.
Materiella kulturarv som byggnader och liknande har länge fått uppmärksamhet. När det kommer till seder, bruk och traditioner blir det också svårare både för rika och fattiga att välja värdiga kulturarv och att hitta bra strategier för framtiden. Hur bevarar man till exempel muntliga berättartraditioner i Afrika?
Frågan förblir obesvarad, men hakar i det Esbjörn Hogmark säger om kulturarvsarbetets övergripande tanke:
– Det ska främja fred. Det här är en av Unescos viktigaste uppgifter just nu.
För att alls komma i fråga som immateriellt kulturarv måste en företeelse ha en viss historia, mätt i åtminstone ett antal generationer, vara levande i dag, ha en plats i kultur- och undervisningsliv och säkrad framtid.
Maria Bojlund ser det som mycket angeläget att skydda instrumentet från att bli ett museiföremål som behöver återupplivning.
– Det känns onödigt att göra ett sådant misstag.
Hon får medhåll av Olov Johansson, musikhistoriens första världsmästare i nyckelharpa, medlem i Väsen och en av huvudlärarna vid institutet i Tobo.
I en lektionspaus glider han in i samtalet och sammanfattar sin syn på nyckelharpans immateriella värde:
– Jämför med folkmusikinstrument som bara finns på museer. De är tomma på liv. De är döda precis som en rotenonbehandlad sjö.
En plats som erkänt kulturarv kan därför tjäna som skydd, men än återstår mycket arbete. Liksom det återstår att hitta sätt att säkra kunskapen att bygga nyckelharpor.
– Det handlar inte bara om utbildning, utan om fallenhet och erfarenhet. Och inte bara om slöjd som sitter i händerna. Det ska sitta i huvudet också, säger Esbjörn Hogmark.
– Det handlar om passion, säger Maria Bojlund.