Tierps kommun har arbetat upp en metod för att ta hand om familjer med intellektuell funktionsnedsättning.
I Tierp har individ- och familjeomsorgen lång erfarenhet av att hantera familjer där föräldrar har diagnosen intellektuell funktionsnedsättning (IF). Stödet till föräldragruppen utformades för över 20 år sedan, och har sedan dess spridit sig över hela landet.
En av metoderna går kortfattat ut på att hjälpa föräldrar individuellt i hemmiljö för att stärka samspelet mellan föräldrar och barn.
En orsak till att det började i just Tierp är att det bor förhållandevis många familjer med intellektuella begränsningar här.
– Det slumpade sig så att här låg en populär särskola som lockade hit människor, som sedan blev kvar och bildade nya familjer. Eftersom diagnosen till viss del är ärftlig så har antalet personer med IF blivit något större här än i andra kommuner, säger Mikael Sjöberg.
Han har inga siffror på hur många barn i IF-familjer som omhändertas, gruppen är liten i sammanhanget.
Det totala antalet som omhändertas innefattar allt från barn som har missbrukande föräldrar, till de som riskerar hamna i kriminalitet eller missbruk, eller andra fall där föräldrarna inte klarar av att tillgodose barnens basala behov.
– I Tierp hade vi runt 2 000 orosanmälningar totalt i fjol, men antalet omhändertaganden låg runt tio. Så det är inga stora tal, säger han.
Men mammor och pappor med intellektuell funktionsnedsättning sticker ut, menar han.
– Rent generellt i Sverige brukar vi säga att bland placerade barn är andelen föräldrar med IF ganska hög, det är en vanlig anledning till att barn blir placerade.
Varför är det så?
– Dels har vi kanske inte varit så bra på att stötta den här gruppen, men det kan nog vara så att en del av personerna helt enkelt inte har förmågan att ta hand om barn.
Socialtjänsten ska sätta barnet i första rummet, men samtidigt finns FN:s direktiv om att funktionshindrade har rätt att leva ett familjeliv.
Hur hanterar ni den krocken? Finns det risk att ni omhändertar barn i onödan?
– Socialtjänstlagen är tydlig med att vi har ett extra ansvar för barnen. Det är klart att det finns risk för misstag, men rättssäkerheten är hög. Frågor om tvångsvård och placeringar prövas i flera instanser där flera röster får höras, barnet har sitt eget ombud och föräldrarna har också en jurist vid sin sida, som ska ta tillvara deras rättigheter.
"Grunden är att få till en frivillig placering, det måste vi alltid testa först, om det är möjligt", säger Mikael Sjöberg, socialchef i Tierp.
Vad är den största utmaningen med just den här föräldragruppen?
– Det är att få dem att samarbeta med oss, misstron är stor. Och inte blir det bättre av så kallade LVU-kampanjer där det framställs som att socialtjänsten kidnappar barn.
Men även i de fall man får vara med och stötta kan det sluta med en placering i familjehem.
– Att barn ska kunna bo med sina föräldrar är prio ett och det allra bästa är om det kan ske på frivillig väg. Men ibland måste vi ta till tvångsåtgärder, och det är inget vi gör lättvindigt. Det föregås av en ordentlig utredning där flera professionella deltar, säger Mikael Sjöberg.
UNT har berättat om Liam och Wilma, föräldrar med lindrig intellektuell funktionsnedsättning vars barn omhändertogs efter beslut av Tierps socialnämnd och med stöd av polisen.
Hur ofta krävs det att polisen är med när ett barn ska omhändertas?
– Det är inte vanligt. Det sker när det finns risk för hot eller våld, eller om vi kan misstänka att de inte kommer att släppa in oss. Det blir jobbigt för alla inblandade, så det försöker vi undvika, säger Mikael Sjöberg.
Vad händer sedan? Lämnas föräldrarna ensamma med sin vånda?
– Vi försöker ha en dialog, men det är inte alltid det går. De kan vara för upprörda för att prata med oss. Jag har full förståelse för att det är en väldigt jobbig situation, säger Mikael Sjöberg.
Hur ser den dialogen ut?
– Det kan vara telefonsamtal, eller att vi har ett möte. De kan få prata med politikerna som fattat beslutet om tvångsvården, så att vi kan ge en förklaring till varför barnet tagits om hand. Det finns också möjlighet att delta i olika stödgrupper, bland annat Mamma pappa trots allt. Här kan man träffa andra föräldrar som varit med om samma sak och se att man inte är ensam, säger Mikael Sjöberg.
I de fall det går sätter socialtjänsten ihop en umgängesplan, där föräldrar och barn kan ses på bestämda tider. Ibland med stöd av en särskild person som finns i rummet för att se till att barnet inte far illa.
– Umgänget ser förstås olika ut beroende på om barnets placering bygger på frivillighet eller inte. Barnets behov är alltid det viktigaste, säger Mikael Sjöberg.