Spännande trots att arkeologen blev sjuk

Fredagens guidning vid skeppssättningarna vid Grönlundsbacken vid Sikhjälma blev inte vad de många tillresta hade hoppats på, för arkeologen Frida Holmqvist hade blivit sjuk.

Gravfält. I arkeologguidens frånvaro ryckte bonden Stig Ederyd in och berättade om gravfältet norr om Sihjälma på Hållnäshalvön.

Gravfält. I arkeologguidens frånvaro ryckte bonden Stig Ederyd in och berättade om gravfältet norr om Sihjälma på Hållnäshalvön.

Foto: Lars Gunnarsson

Tierp2014-07-25 19:00

Ett fyrtiotal besökare såg molokna ut när Hållnäs hembygdsförenings ordförande Mats Gällström tillkännagav att dagens guidning inte skulle bli av. Det var särskilt tråkigt eftersom guiden och arkeologen Frida Holmqvist har formulerat en egen teori om skeppssättningarna.
Solen kändes då verkligen brännhet, men Gällström försökte liva upp publiken så gott det gick.

Publikens frågor om gravskick, den forntida befolkningens trosuppfattning och lämningarnas innebörd kunde Gällström inte säga mycket om, men svarade det han visste och lyckades sedan byta ämne och berätta varför Sandbacken numera hette Grönlundsbacken.
Det var kanske i och för sig var intressant och besökarna lyssnade tålmodigt, men det var ju inte för detta de hade kommit.

Då tog amatörarkeolog nummer två tag i situationen. Bonden Stig Ederyd - iförd stråhatt – föreslog att eftersom alla ändå hade kommit hela vägen hit så kunde de väl passa på att titta på lämningarna.

Även Gällström fann på råd. I bilen hade han nämligen en väska full med hembygdsföreningens skrift ”Hållnäs förr och nu”. I den har Frida Holmqvist publicerat en artikel om skeppsättningarna. Den fick fungera som ersättning för guidningen och på så sätt gjorde hembygdsföreningen som säljer skriften för 150 kronor lysande affärer.

En gängse tolkning av skeppssättningar är att de utgör gravar i form av symboliska skepp utrustade med allt det som den döde i graven, sannolikt någon av rang, behövde för överfarten till dödsriket.

Men Frida Holmqvist, som är bördig från Hållnäs, har formulerat en egen teori om skeppsättningarna i Hållnäs. Så här skriver hon i artikeln: ”Påståendet att formen skulle representera ett skepp ter sig inte rimlig. Varför skulle människor avbilda samma symbol på olika sätt?”

Hon har jämfört med andra forntida avbildningar av skepp, till exempel på hällristningar, och där är skepp inte avbildade uppifrån, utan från sidan. Om lämningarna är avbildningar, behöver det inte nödvändigtvis vara avbildningar av skepp, således. Och eftersom skeppsättningar kan vara tomma på innehåll går det inte heller att enbart kalla dem för gravar, utan de kan ha haft andra rituella värden, menar Holmqvist.

Vare sig avbildade skepp eller gravar, alltså. Det var synd att Holmqvist inte kunde närvara för att själv berätta om sin teori och svara på frågor.

Skeppssättningar

En skeppssättning består av en krets stenar med ett skepps ovala form sett uppifrån, ofta med större stenar i stäven. Ett par tusen skeppssättningar är kända i Norden, de flesta i södra Sverige, på Gotland och längs Östersjökusten upp till Västerbotten. Skeppsättningar har funnit i det land som kom att bli Sverige sedan 2 400 före Kristus. Den norduppländska kusten befolkades dock inte förrän under den yngre järnåldern, det vill säga Vendeltid och Vikinigtaid 500–1050 efter Kristus. Gravfälten i Hållnäs är från denna tid. Storlekarna på skeppsättningar i Sverige varierar från några meter till 67 meter för den största, Ale stenar i Skåne. Sveriges nordligaste skeppssättning finns vid Mjösjön i Umeå kommun i närheten av bronsåldersgravar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om