På fredagskvällen får Cilla Domstad, direktörska på Holmarna i Skutskär, minst en livsdröm uppfylld. Då tar hon emot det danska rockbandet D-A-D i sin egen lummiga folkpark, och får första gången höra dem live.

Direktörskan, Cilla Domstad, skriver i sin inbjudan till evenemanget lyriskt om bandet som hon har dyrkat i 26 år. Hon kallar dem sina gudar och är påtagligt stolt över att ha lyckats med det om inte omöjliga så i alla fall osannolika, att genom tjat, gråt och mutor ha lyckats locka D-A-D att göra en avstickare till Skutskär på den eviga festivalturnén inte bara i Norden och Europa utan även i USA och Kina.
Tydligare än så kan Cilla Domstad heller inte visa att hennes kärlek till och satsning på Holmarna är lika äkta som hennes trofasta förhållande till D-A-D i synnerhet och rockmusik i allmänhet.
– Jag tror människor börjar fatta att jag menar allvar med det här, säger hon.

Cilla Domstad blev folkparksdirektör närmast av en slump. För ett drygt år sedan satt hon hemma i Gävle och ögonen sögs till en ganska oansenlig annons om folkpark till salu. Ett sålt radhus och ett långt och inspirerande samtal med parksäljaren senare blev hon ägare till sin nya kärlek.
– Här har jag letat efter en man att gifta mig med i hela livet och så gifter jag mig med en folkpark, skrattar Cilla.
Lika rakt och ofiltrerat som det mesta Cilla Domstad säger, utvecklar hon kärleksförklaringen till sin anläggning:
– Jag blev tokkär på en gång. Jag kunde höra ljuden från scenen. Popplarna är mina barn och scenerna är mina hus. Nästa sommar ska jag köpa en vigselring, gravera och slänga i ån, säger hon och pekar bakom popplarna för att understryka att det finns allvar bakom kärleken och pratet om äktenskap.
– Det här var ett kall, säger Cilla Domstad, som egentligen aldrig haft ett vanligt jobb och klargör att hon heller inte skulle klara det.

Nu är jobbet med hur lång att-göra-lista som helst inriktat på att lyfta över hundraåriga Holmarna. Parkrekordet är 3 031 besökare och för det står Jokkmokks-Jokke. Cillas rekord är från tidigare i år, då ungefär 1 500 kom för att se Brolle. Drar hon 2 000 till D-A-D i kväll har hon uppfyllt ännu en dröm och bör även kunna räkna in ett evenemang i ekonomisk balans.
– Kommer det bara tusen så säljer jag parken direkt för en spänn på Tradera, hotar hon.
– Nu har jag gått back fyra helger i rad och ekonomin är ungefär på plus minus noll.
Så för Cilla Domstad är det inget liv i lyx med limousin och flott kontor att vara direktörska. Titeln är mer en kul pr-gimmick. Hon vänder på varje krona, har ovärderlig hjälp av volontärer och ortens föreningar.

Mer verklighetsnära än sinnebilden av en direktör är alla hennes egentliga sysslor:
– Jag är artistbokare, snickare, trädgårdsmästare, elektriker, restaurangchef, servitris, entrévärd, målare, AD, webbmaster …
Uppräkningen fortsätter, hon klargör behovet av fler volontärer. Liksom att sponsorer är välkomna. Det skulle ge utrymme för att anställa medhjälpare.
– Men jag är blyg, jag har inte vågat fråga om sponsormedverkan, säger hon trots att hon i samma andetag får in att hon alltid är fullständigt ärlig och inte kan ljuga.
Blygsamheten antyder en annan sida av den idésprutande direktörskan.
– Jag är en ensamvarg med extremt kontrollbehov och jag har social fobi.
Bland annat denna fobi har gjort att hon hittills aldrig har hört storfavorit-erna D-A-D live, eftersom de främst är ett festivalband.
– Jag får ångest av festivaler och varför betala dyrt för en massa skitband, när jag bara vill lyssna på mitt ...