Den egentligen oplanerade fjärde delen om jämtska Sigrid som nyligen presenterades för läsarna kommer inte att få någon fortsättning. Att det ändå blev en fjärde bok, som fått titeln Trasmatta, är till stor del tack vare en gammal läsare norröver. Det är en kvinna över 90 i Hede som författaren har kontakt med genom en granne. Kvinnan är själv blind men har fått de tidigare böckerna upplästa för sig av en bekant. Den goda lyssnaren blev så tagen av den tredje delen att hon bestämt ska ha sagt att hon kommer att mota bort döden om den knackar på, för att hinna höra fortsättningen.

Ann-Marie Wikander, själv från Härjedalen, kan härma kvinnans dialekt:

”Skull´ döön komme nu, skull´ je då mote bort´n. Je jätt tvongen få vete hur dä gå för a Sigri.”

Med en sådan läsarkommentar gick det inte att motstå att fortsätta skriva på det som bara skulle bli en trilogi.

I Trasmatta har Sigrid åldrats och hennes tillvaro är förhållandevis modern och trygg efter ett liv som på flera sätt prövat henne hårt. Ann-Marie Wikander låter Sigrid se tillbaka på sitt liv. Det gör hon genom minnesbilder som kan väckas av ränder och färger i trasmattan på golvet, dofter eller gamla ting.

– Det kan vara nyklippt gräs som påminner om fäbodvallen, husgeråd hon har kvar efter din mamma, eller fotot på familjen. Det enda som finns på dem allihop och som togs på Sigrids mammas 50-årsdag.

– Det är sådant jag inte berättat förut.

För att skapa berättelserna om Sigrid bläddrar Ann-Marie Wikander i egna minnesbilder och sitt ursprung i trakter som inte är avlägsna romanfigurens.

– Jag berättar som min släkt berättade och har väl lagrat en del.

Att det fanns där var hon egentligen inte själv medveten om, förrän en skrivarkurs i Lövstabruk gav pennan fart och berättelserna dök upp.

– Det var som att jag burit det inom mig, säger hon om kursens första hemläxa, som fick gott betyg och födde lusten att skriva en roman.

Resultatet blev Sigrid – röd som skam, första delen i den tänkta trilogin om flickan från byn Lidsjöberg och som i senare delar följt henne genom ett strävsamt och bitvis sorgligt kvinnoliv. Samtidigt är det en skildring av 1900-talets Sverige.

– Hon har varit med om en otrolig utveckling. Hon minns när landsvägen blev klar och när första bussen började köra, säger Ann-Marie Wikander. I sista delen låter hon Sigrid fundera över hur saker blev som de blev, bitvis med stråk av bitterhet och melankoli.

– Sigrid är ingen glad person. Hon har inte varit så öppen och är nog missnöjd med att inte ha kunnat prata med sina barn som hon skulle ha velat, precis som Sigrid själv inte pratade med sin mor som hon skulle ha önskat.

Att nu sätta punkt och släppa taget om romanfiguren ger en känsla av tomhet, men författaren har fantasins dörr öppen för nya historier.

– Jag väntar på en bärande idé och är en liten bit på väg i en berättelse, men jag vet inte än om det blir en hel bok. Och barnbarnen vill att jag skriver mer om Fia.

Att skriva för barn och att möta och läsa för dem ger henne särskild glädje.

– De blir så försvarslösa när de lyssnar, kan inte slita sig och måste veta hur det går.

Även när det kan vara lite läskigt eller spännande, som i boken om Fia, en flicka som har det ganska tufft.

– De visar empati och många kan säkert känna igen sig. Att höra en berättelse är lite som att lyssna på musik, det går inte att värja sig mot.