På det gamla flygfältet blåser det kyligt men det verkar inte de hjälmprydda barnen i racerbilarna bry sig om.
– När man åker snabbt pirrar det i magen så att man börjar skratta, säger Tove Larsson från Hassela. Hon har varit på diabetesläger tidigare men det är första gången hon är med på Min Stora Dag. I morgon börjar skolan. Då kommer hon att ha mycket att berätta om, som när hon åkte Ferrari i nästan 200 kilometer i timmen.
– Några kommer nog bli väldigt avundsjuka. Särskilt killarna, tror hon.


Från början var allting Peder Karlssons idé. Han hade ett stort motorintresse, och dessutom tyckte han att stiftelsen Min Stora Dag kämpade för en behjärtansvärd sak. Varför inte slå ihop de två, tänkte han en dag och ringde upp stiftelsen.
– Först verkade de lite blasé, de får säkert en hel del erbjudanden som sedan inte leder till så mycket, säger Peder Karlsson.
Men snart fick han fram både bilägare och sponsorer som var villiga att ställa upp och stiftelsen Min Stora Dag var snabbt med på noterna.
– Det är så lätt för oss bilägare att bjuda på något som för de flesta är svåråtkomligt. Bilägarna är nästan mer tacksamma än barnen över att få vara med om det här. 
 - Även om det kan kännas tungt att köra runt med barn som inte mår bra så ser man ändå att man faktiskt sätter ett leende på deras läppar. En dag som den här är det ingen av förarna som klagar på bensinkostnaderna, säger Peder Karlsson.


Martin Timell har varit ambassadör för stiftelsen sedan starten år 2000 och i dag agerar han konferencier.
– Vi gör det här för att barnen ska orka med sin behandling, säger han och berättar om tårarna i början.
– Jag var så tacksam när jag kom hem. Jag har ju två friska barn, säger han.
Albin Andersson från Gräsö är lite avvaktande och inte så sugen på att åka bil än även om blickarna han kastar är nyfikna. Han är duktig på att fotografera och står redo med kameran när systern Lovisa vinkar från brandmännens lift högt upp i luften.
– Jag har miljoner bilder på kameran där hemma, säger Albin Andersson.
Så klättrar han försiktigt in i brandbilen. Kanske blir det en åktur i alla fall innan dagen är över.
– Han kommer att prata om det här i flera veckor, säger hans mamma Katarina Gille och håller ett hårt tag i sonens brandmanskeps för att den inte ska flyga i väg.