Karin tittar på ett foto av en leende man med gråa tinningar.

– Många säger att han ser ut som en skådespelare med det leendet, säger hon och ställer tillbaka fotot på en byrå.

Karin är drygt 60 år gammal och bor ensam i en ljus lägenhet. Det är fortfarande en ovan känsla för henne att bo ensam. I 40 år var nämligen Karin gift och levde med den leende mannen på fotot – Stig. Det var hon och han mot världen fram till den dag då Stig tog sitt liv.

– Jag har fortfarande svårt att förstå det, säger Karin.

Stig hade varit psykiskt sjuk en gång tidigare under 1970-talet. Då försökte han flera gånger ta sitt liv och lades därför in på Ulleråker i 1,5 år. Men efter det var han helt frisk fram till ifjol.

– Han bytte jobb några gånger och sov sämre. Jag såg att han inte mådde bra, men jag kunde aldrig ana då att det var så illa, säger Karin.

Inte förrän en mulen aprilmorgon 2013. Då ringer parets son till Karin när hon är på jobbet och ber henne komma hem för att Stig inte mår bra. Läget visar sig vara så illa att Karin och deras vuxna barn åker med Stig till psykakuten.

– När vi kom dit så ville de först inte lägga in honom Men vi sa attt det var otänkbart att han bara skulle åka hem igen, att han behövde vård.

Karin och barnens vädjan får gehör och Stig läggs in. Dagen därpå visar Stig tecken på stark ångest och han får flera läkemedel samt tillsyn två gånger i timmen. Dagen efter det är han fortsatt dålig och risken för självmord bedöms nu som hög av läkare. Trots det höjs inte tillsynen ytterligare. I stället tas den bort helt och hållet, utan att någon kan svara på varför. Just den dagen glömmer dessutom vårdpersonalen att ge Stig hans mediciner. Morgonen därpå får han heller inget ångestdämpande på grund av att vårdpersonalen har missuppfattat rutinerna. Den morgonen får Karin inget svar när hon ringer till Stig, trots flera försök.

– Det gjorde att jag fick en dålig känsla i kroppen.

Karin kontaktar även avdelningen utan framgång. Klockan 10.41 blir hon uppringd avdelningschefen som meddelar att Stig är död. Han har tagit livet av sig inne på sitt rum.

– Jag kunde knappt tro att det var sant. Det var en sådan chock, säger hon.

I sjukhusets händelseanalys som UNT tagit del av framgår det att förutom bristerna med tillsyn och bortglömd medicin, så visste inte läkaren att han kunde se Stigs sjukdomshistorik från 1970-talet och att det varit stökigt och mycket jobb med andra patienter på avdelningen.

– Det känns fruktansvärt. Jag trodde ju att psykiatrin var det säkraste stället han kunde vara på, säger Karin.

Fotnot: Karin och Stig är fingerade namn.