Innan jag pallrar mig iväg till premiären av Göran Engmans estradshow ”Sinatra” på Uppsala stadsteater återvänder jag till mästerverket ”In the wee small hours” från 1955. Rent sångmässigt kanske det bästa album jag vet. Och det slår mig igen: Vilken röst han hade, skönsångaren från New Jersey som i år skulle ha fyllt hundra. En röst som en kritiker träffande beskrev som ”sliten sammet”. För sådan var den verkligen, rösten som kort och gott kallades ”The Voice”; len men med djupa underliggande lager av svärta och erfarenhet.

I stadsteaterns föreställning, skriven och regisserad av Rikard Lekander, möter vi rösten då den redan hunnit tystna. En Sinatra som nyss passerat till den andra sidan. Därifrån återberättar stjärnan sitt liv. Till en början sitter ålderdomens Alzheimers kvar och han letar en aning fumligt efter orden. Men så visar det sig att himlen har en samspelt liten jazzkvartett, under ledning av Kettil Medelius, och precis som när han levde förlöser musiken även nu den nyss avlidne. Nu kommer minnena tillbaka och Engman/Sinatra återger glimtar ur ett händelserikt liv. Anekdoter ackompanjerade av sånger ur Sinatras rika repertoar.

Här får vi en skymt av de mest välkända bitarna ur Sinatras liv: Uppväxten i Hoboken, drömmen och sedermera erövringen av Manhattan, det första olyckliga äktenskapet, det andra intensiva med Ava Gardner (de andra två äktenskapen, inklusive det med Mia Farrow, berörs dock inte närmare), den påstådda kopplingen till maffian, det häftiga humöret, tiden med The Rat Pack, det myckna rökandet och drickandet. Ja, mycket hinns med på föreställningens knappa två timmar. Någon särskilt fördjupad bild av mannen bakom myten får man dock inte. Men så är detta inte heller en föreställning som vill brottas med eller förändra vår bild av Sinatra. Detta ska vara en musikföreställning med lite lagom biografisk bakgrund. En trivselkväll. Och som sådan fungerar den utmärkt.

För det är svårt att inte trivas med Göran Engman på scen. Han verkar ju själv trivas så bra däruppe. Och visst gör han detta otroligt bra. Det är inte svårt att förstå den, vad det verkar, mycket trogna Engman-publikens kärleksfulla respons. Ja, allt är kort sagt som det ska i denna musikaliska exposé, ända fram till det förutsägbara extranumret ”My Way”. Engmans och Lekanders ”Sinatra” är med andra ord inte en föreställning som överraskar och rör om publiken. Men trevligt, det har man.