Ulrika Persson Fischier deltog första gången i media när Kalla Fakta för två år sedan granskade hennes ärende.
UNT har i ett antal artiklar berättat om forskningsfusk vid Uppsala universitet och hur fuskandet blivit en industri i världen som riskerar att undergräva tilltron till vetenskapen. För Uppsalaforskaren Ulrika Persson Fischier är berättelsen en annan – nämligen hur det är att bli anklagad för forskningsfusk, hur det slår mot karriären och hur man sedan kommer tillbaka.
Fortfarande får hon svårt att andas när hon ska prata om det som hände henne på Uppsala universitet.
– Rädslan sitter kvar. Man kan bli friad men man blir aldrig fri.
Erik Lindberg, dekan på historisk-filosofiska fakulteten, kan också han se att Uppsala universitet idag skulle hanterat saker annorlunda.
Ulrika Persson Fischier berättade om anklagelserna första gången i tv-programmet Kalla Fakta för två år sedan. Det var år 2015 som hon nekades att lägga fram sin avhandling vid Uppsala universitet. Kritiken rörde avhandlingens upplägg och att den hade för lite källmaterial. Hon gavs tre alternativ: två av dem innebar att göra om väldigt stora delar av avhandlingen. Det tredje var att lägga fram avhandlingen någon annanstans.
– Att göra om allt var en omöjlighet. Jag hade gjort det vi kommit överens om, men ledningen ändrade premisserna för avhandlingen. Då hade jag bara alternativet att doktorera någon annanstans, säger Ulrika Persson Fischier.
Hon disputerade i stället vid Oslo universitet 2016. Ett och ett halvt år därpå kom flera mejl till Oslo från professor Don Kulick vid Uppsala universitet. Han är en internationellt namnkunnig professor som varit verksam vid New York University och University of Chicago. När han rekryterades till Uppsala var det med en topplön som idag ligger på 145 400 kronor, en högre lön än rektor Anders Hagfeldt.
Don Kulick är professor vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi på Uppsala universitet.
UNT har tagit del av mejlen där professorn bland annat skriver:
"Några personer på institutionen har tittat igenom texten Ulrika Fischier la fram i Oslo och de sa att den är mycket bättre än något hon någonsin producerat under sina år i Uppsala. [...] tydligen läste hela institutionen hennes text [...] och bestämde tillsammans att den var så dålig att den inte kunde läggas fram för disputation. [...] Baserat på kvinnans bevisade förmåga att ljuga, misstänker jag starkt att hon betalat någon för att skriva texten åt henne."
Don Kulick skriver också att: "Oslo universitet riskerar att bli en soptipp för undermåliga svenska avhandlingar” och ifrågasatte Ulrikas doktorsgrad.
– Professorn var inte anställd på Uppsala universitet när institutionen gjorde bedömningen av mitt manus, så han har inte ens läst själv. Det är anmärkningsvärt att han gör en så allvarlig åtgärd som anmälan om fusk baserat på andrahandsuppgifter. Han skrev till och med att han kände sig kränkt av att de låtit mig disputera, säger Ulrika Persson Fischier.
UNT har sökt Don Kulick vid upprepade tillfällen under flera veckor. Han har slutligen avböjt att svara på frågor.
Ulrika Persson Fischier blev av en professor anklagad för att vara en lögnerska och att "Oslo universitet riskerar att bli en soptipp för undermåliga avhandlingar om de inte återkallar avhandlingen".
De tre saker som Ulrika Persson Fischier anklagades för var: att hon redan lagt fram samma avhandling tidigare vid Uppsala universitet och att hon var doktorand vid Uppsala samtidigt som hon doktorerade i Oslo. Hon anklagades även för att hon inte skulle ha skrivit avhandlingen själv. Inget av detta ansåg Oslo universitet efter prövning vara sant.
– Först underkänner institutionen manuset för att det är för dåligt. När jag sedan följer deras rekommendation och disputerar någon annanstans anmäls jag för fusk för att manuset är för bra för att kunna vara skrivet av mig. Hur kan mitt arbete både vara för dåligt och för bra på samma gång?
Har du ändrat något i ditt manus?
– Ja, men grunderna är desamma, och de grunderna tyckte personerna i Uppsala som läste mitt utkast till avhandlingen var så dåliga att jag inte ens fick lägga fram min avhandling.
Nils-Henrik M. von der Fehr var ansvarig dekan för Samhällsvetenskapliga fakulteten I Oslo när professorn kom med sina anklagelser mot Ulrika.
Oslo universitet startade en process där Ulrika Persson Fischier fick bemöta professorns anklagelser.
– På punkt efter punkt fick jag bevisa att jag var oskyldig. Vanligtvis är bevisbördan: oskyldig tills motsatsen bevisats.
Det var ett omfattande arbete, där hon begärde ut ett stort antal dokument och underlag från Uppsala universitet.
– Uppsala universitet vägrade lämna ut mejl, svarade inte på frågor och hade raderat dokument som borde vara arkiverade. Detta ledde till att jag anlitade en jurist. Utredningsarbetet tog ett år och kostade mig omkring 150 000 kronor, säger Ulrika Persson Fischier som själv har uppskattat kostnaderna för ett stort antal timmar advokatarvoden, resekostnader till advokaten och förlorad arbetsinkomst.
Nils-Henrik M. von der Fehr var ansvarig dekan för Samhällsvetenskapliga fakulteten på Oslo universitet när Don Kulick kom med sina anklagelser mot Ulrika. De var enligt honom så pass allvarliga att de var tvungna att utreda dem.
Ulrika Persson Fischier arbetar i dag vid en annan institution än den hon gjort sin forskning vid. Hon tror att anklagelserna har skadat hennes karriär, att arbetsgivare ska tänka "ingen rök utan eld".
– Hade anklagelserna stämt hade vi tvingats dra tillbaka hennes doktorsgrad. Men vi tog inte anklagelserna på allvar för att vi trodde att det var något galet med avhandlingen, vi trodde hela tiden att den var korrekt.
Spelade det roll att det var en välrenommerad professor som kom med anklagelsen?
– Nej. Det som spelar roll är själva innehållet och allvarlighetsgraden.
Nils-Henrik M. von der Fehr beklagar att Ulrika själv har fått rentvå sig. Men han menar också att det är hon som valt att vara så grundlig i att svara på de frågor Oslo har ställt till henne.
– Vi var tvungna att försöka ta reda på om anklagelserna var sanna och då ställde vi frågor till henne.
Erik Lindberg är dekan för Historisk-filosofiska fakulteten. Han anser att man måste anmäla misstankar om forskningsfusk även om man inte har konkreta bevis.
Eftersom Don Kulick inte vill svara på frågor från media har Erik Lindberg, dekan på historisk-filosofiska fakulteten tagit på sig att ta alla frågor angående ärendet och säger sig ha den samlade bilden. Vad gäller Don Kulicks anmälan mot Ulrika Persson Fischier, anser Erik Lindberg att det inte är fel att anmäla forskningsfusk även om man inte har några bevis.
– Misstanken om fusk måste alltid anmälas. Sedan får bevisen i anklagelsen prövas. Att anmäla en misstanke är inte samma sak som att utsätta någon för falska anklagelser. I Ulrikas fall fanns det ju glädjande nog inte något fel.
Det var anklagelser om att hon var en lögnerska och att hon betalat någon för att skriva avhandlingen?
– Det där har vi pratat med honom om att det var olämpliga ordval, och det håller professorn med om. Kritik måste framföras på ett sakligt och hövligt sätt. Det är inte okej med personangrepp.
Har ni pratat med henne om hur hon upplevde detta?
– Nej. Hon var inte kvar vid institutionen när anmälan kom till Oslo eller när utredningen gjordes. Då blir det hennes dåvarande chefs ansvar att se till hennes intressen.
Det har nu gått över fem år sedan Ulrika Persson Fischier frikändes från fuskanklagelserna. Att hon var så noggrann i sina svar berodde bland annat på att hon tyckte att det var hotfullt att få en professor med stort kontaktnät på Uppsala universitet emot sig. I dag arbetar hon på en annan institution vid Uppsala universitet och inte med det hon en gång valde att forska på. Och hon sörjer den karriär hon aldrig fick efter anklagelserna.
– Timmarna jag lade på att rentvå mig hade jag kunnat lägga på att skriva artiklar som tog min forskning framåt. Och på det sättet fungerar även en grundlös anmälan som ett sätt att stoppa en karriär.
Ulrika Persson Fischier uppger till UNT att hon har lagt ett år och omkring 150 000 kronor på att rentvå sig från en professors anklagelser.
Oron för att bli anklagad för nya saker har gjort att hon inte vågat söka sig tillbaka till institutionen där professorn arbetar. Detta har gjort att hon sökt sig till andra institutioner. Men där har hon inte kunnat bli docent eftersom hennes forskning är i fel ämne. Det gör också att hon inte kan höja sin lön.
– Jag blev anmäld för fusk på osakliga grunder. Hur kan jag vara säker på att inte en docentur-ansökan också blir bedömd på samma sätt? Jag vet att jag aldrig skulle kunna få jobb där.
Hur ska man göra då om man misstänker fusk?
– Misstankar som grundar sig på känslor ska inte tas på allvar. Och när det föreligger misstanke om fusk ska inte den anklagade behöva ta fram bevisen själv, det måste ju en oberoende part göra. Annars blir anmälningarna ett vapen för att lägga krokben för andra forskare.
Dekanen Erik Lindberg på Uppsala universitet ser inte att det var fel att låta Ulrika sköta sitt eget försvar. Det han däremot har lärt sig inför framtiden är att det är viktigt att få till ett möte under trygga former mellan den som är anklagad och den som anklagat.
– Det kan kännas kränkande att bli anklagad och om man får till ett möte kan den anklagade få känna sig mer lyssnad på och det kan underlätta bearbetningen av det som hänt.