Folk samlas på parkeringen i Boländerna för att lämna av påsar och lådor med donerade pryttlar. Allt från kläder till tandborstar till blöjor.
Runt hundra flyktingar har just anlänt till den kommunala gymnastiksalen i polska byn Medyka nära gränsen till Ukraina. Det är bara en fjärdedel så många människor som anlände dagen innan, men ändå nog för att det ska bli ett myller i den improviserade sovsalen. Byggnaden har blivit uppsamlingsplats för flyktingar samt mottagningsplats för leverans av förnödenheter. Flyende ukrainare stannar oftast inte mer än en natt, sedan slussas de vidare in i Polen till släktingar, vänner eller större flyktinganläggningar.
Det är framförallt kvinnor och barn här, eftersom mannen måste stanna och slåss. Splittrade familjer med det de lyckats få med sig, ofta inte mer än en rullväska med ägodelar och ett barn i famnen. I väntan på skjuts mot en osäker framtid.
Uppsalabon Tobias Glarbjerg hjälper till att avlasta skåpbilen med förnödenheter som han och kompisen Önder "Uno" Coban precis kört ner från Uppsala.
– Jag har inte riktigt fattat att vi är här än. Det kommer nog sjunka in först när vi åker härifrån, säger Tobias.
Det råder lågmäld, mättad stämning i lokalerna. En kilometer bort, i Ukraina, är det krig.
***
Uppsala fredagen den 3:e mars:
Kvällen är kylig och det har just börjat skymma. På en parkering i Boländerna, som en vanlig fredag hade varit ödslig och tom vid den här tiden, rullar bil efter bil in och ställer sig och avvaktar.
Skåpbilen med orden "Happy Workday" glider in vid sextiden. När Tobias Glarbjerg stiger ur och öppnar skåpbilens bakre dörrar skingras osäkerheten hos folk. Kassar, flyttlådor och plastpåsar lyfts ur bilarna, fyllda med donationer till Ukraina.
Lådor och påsar lastas in i skåpbilen inför avfärden den Uppsala.
En av dem är Gertrud Magnusson, som kommit för att donera kläder.
– Man vill ju hjälpa till, det är medmänsklighet. Alla känner att de vill göra något, det lilla som man kan, säger hon.
Uppsalabon Gertrud Magnusson kom till parkeringen för att skänka kläder till Tobias och Unos resa till Polen.
Det hela är Tobias idé. Han kläckte den tidigare samma vecka, att de ska samla ihop och köra ner förnödenheter. Han berättar på bred göteborgska:
– Jag satt hemma och följde hela händelseutvecklingen ganska noggrant, och kände att jag ville göra något. Så jag ringde Uno, min polare, och sa att "jag har ringt min arbetsgivare, jag har en skåpbil till mitt förfogande. Vad säger du om att vi försöker samla in kapital och åker ner till Polen?"
När Tobias föreslog att de skulle åka ner var Uno snabb på att tacka ja.
Uno, eller Önder Coban som han heter egentligen, svarade ja direkt. Han är den aningen mer försynte i duon. Tystlåten, men han hugger i med samma entusiasm som Tobias när det ska bäras och lastas.
Varför gör ni det?
– Att kunna hjälpa till med saker på väg rakt in i Ukraina, det känns som att det är en tillräcklig bra anledning att åka ner. Vi åker ner till Polen för att vi har möjlighet att göra det. Det är långt att köra, men inte för långt att köra, säger Tobias.
Vad händer när ni kommer till Medyka?
– Vi kommer möta upp en del polacker och så en svensk lumparkompis till mig. Han är där och styr upp lite.
Tobias lumparkompis heter Patrik Larsson. Patrik har själv varit över gränsen till Ukraina och har hjälpt till med arbetet att få förnödenheterna dit där de behövs, både på den ukrainska och polska sidan gränsen.
***
Medyka natten mot måndagen 7:e mars:
I idrottshallens lokaler i Medyka, dit Tobias och Uno är på väg med sin last, hörs olika språk. Volontärer har kommit hit från bland annat Tyskland, Norge, Irland, Sverige och Polen, och de kommer från vitt skilda bakgrunder.
Johan Thyr (till vänster) och Patrik Larsson (mitten) har båda varit nere och hjälpt till nära polsk-ukrainska gränsen de senaste dagarna.
Patrik Larsson själv jobbar med logistik till vardags och har på kort tid fått en roll att organisera det logistiska arbetet med förnödenheter till Ukraina här i Medyka. Han nyttjar sina kontakter i Polen, får listor över vad som behövs, och gör det bästa för att ordna det som är svårt att få tag på.
– När det kommer till den praktiska delen drar jag paralleller till mitt yrke. Men när det kommer till den humanitära situationen är det ljusår från något jag jobbat med. Jag har egentligen ingen erfarenhet av det här, jag lyssnar och lär. Men hittills funkar det ju.
Både Patrik Larsson eller Johan Thyr jobbar långa timmar, liksom de övriga hjälparbetarna. Så länge det finns jobb att göra vill de göra det.
Arbetet pågår varje vaken timme berättar han. Från tidigt på morgonen till sent på natten. Och likadant ser de ut för de flesta som är här och hjälper till.
Det råder stor oklarhet i vem som egentligen styr på plats – men trots detta, och trots språkförbistringarna folk emellan, tycks det hela fungera. Ett slags kaotisk ordning råder. Folk vet vad som behöver göras, och alla hugger i. Alla är där på samma premisser.
Samtidigt är det ett problem att många transporter kommer med saker som inte behövs. Sådana privata initiativ har kritiserats av etablerade hjälporganisationer. Johan Thyr som är lärarstudent i Uppsala till vardags visar det berg av sopsäckar med donerade kläder som reser sig flera meter högt. På avlastningskajen finns ännu mer. Mycket är sommarkläder som blir liggande i det råa och kalla klimat som råder i Ukraina och Polen just nu.
Patrik Larsson bland högarna av förnödenheter som skickats från folk runt om i Europa. Men de kan tömmas lika fort som de uppstått ibland, för behovet är ständigt högt.
Men det finns mycket som inte ligger och skräpar särskilt länge också. Högar med bara blöjor, en med bara sovsäckar, lådvis med hygienartiklar, mat och leksaker finns i idrottshallen. Det kan se mycket ut, men Johan Thyr berättar att det går åt:
– Det här går upp och ner i vågor, vi kan gå iväg en timme och dricka lite kaffe och komma tillbaka – så är det tomt. Sedan är det fullt lika fort igen, säger han.
Vad råder det mest brist på just nu?
– Barnmat. Både i köket här, för de som kommit hit. Men framförallt i Ukraina. Även mat i allmänhet.
***
Vid midnatt rullar Tobias och Uno till slut in till Medykas idrottshall. Företagsbilens budskap "Happy Workday" ter sig annorlunda här. Arbetet med avlastning och sortering tar vid efter att de hälsat på Patrik och Johan, som möter dem. Medicinen lastas över i en annan bil som ska vidare till Ukraina. Resten ska in och sorteras vidare.
Önder "Uno" Coban lastar av lådor från skåpbilen under småtimmarna. En försenad färja gjorde att de kom fram senare än beräknat.
Inom kort är bilen tömd och Tobias och Uno har egentligen bara att påbörja den långa vägen tillbaka till Uppsala igen. De har jobb att återvända till och orolig familj som väntar.
Allt det som inte får plats på just den här resan, och det är en hel del, ska de antingen skänka till välgörenhet eller låta åka med en annan transport.
Men de överlägger med Patrik och Johan och ser till att göra sig användbara på plats innan de åker. De hinner även med en tur upp till gränsen för att faktiskt få se människorna som de kört nästan 200 mil för att hjälpa.
– Det är blandade känslor. Det finns positiva känslor, man ser hur hårt volontärerna jobbar här. De kör folk dit de vill med egna fordon och delar ut mat och kläder. Samtidigt är det en form av misär: Ensamma människor som kommer med bara en rullväska. Och tomma blickar. Det är lite hårt att ta in, säger Tobias.