Cheerleadingen ett lyft för skolan

Ung i Uppsala 

Från Fyrishovs D-hall hörs peppande rop och tränare som räknar med hög röst på engelska: "Three, four, five, six!". Här pågår träning i den från USA spridda sporten cheerleading. Just i Uppsala har den här mixen av dans och gymnastik med höga lyft och häftiga kast i grupp, fått ett starkt fäste. 

I korridoren utanför värmer 16-åriga Lova Björklund upp med de andra tjejerna i cheerleadinggruppen Tigers. 

På dagarna går hon första året på Katedralskolan naturprogram. Skolan är kul tycker hon, men när skoldagen är slut är det annat som lockar.  

– Jag lägger inte min fritid på skolan och jag pluggar inte på helger och lov. Då är det cheerleading som gäller, säger hon.

Träningen är bra även för skolarbetet.

– Utan något annat vid sidan av blir det för mycket skola. Och om man inte satsar på skolan och inte har något annat utanför heller, då klättrar man nog på väggarna, fortsätter Lova.

Forskningsstudier visar att föreningsaktiva generellt sett mår bättre än de som inte är det. De lever mer aktiva liv och är mindre stillsittande. Men långt i från alla unga i Uppsala är medlem i någon förening, vare sig idrottsklubb eller av annat slag. 

I Region Uppsalas senaste ungdomsundersökning, Liv och hälsa, uppgav knappt häften av alla flickor att de var med i en idrottsförening. Och andelen föreningsaktiva sjönk tydligt från högstadieåldern till gymnasiet. 

Nationell forskning visar att ungdomar lämnar föreningslivet allt tidigare. Ett skäl kan vara att vi börjar tidigare än förr, och tröttnar tidigare i andra änden i stället. 

Men i Uppsala kommun finns även positiva trender, som att antalet yngre tonåringar som är medlemmar i en förening i kommunen ökat på senare år.

Lova Björklund började inte med cheerleading tidigt och verkar heller inte ha tröttnat det minsta. Hon gillar det som är annorlunda, säger hon, och höll förr på med bågskytte innan hennes intresse för gymnastik tog henne till cheerleadingen. Det har hon aldrig ångrat. 

Träningar och tävlingar gör inte bara att hon mår fysiskt bättre. Domarna ger även poäng för utstrålning och att man ser glad ut. 

– Så jag måste vara positiv och le även om jag misslyckas. Jag gillar det och blir mer positiv av det. Det är ju roligare att le.

Två eller tre gånger i veckan är det träning, två och en halv timme per gång. Och så är det tävlingar och ibland extra träningar på det.

– Och så träning hemma! Men det är inget jobbigt. Jag vill ju det här, säger hon.

Hon har kompisar och bekanta som rider, dansar, spelar fotboll och innebandy. Men hon märker också att många nu lägger av. Ett skäl kan vara att de känner att de inte har tid, tror hon.

– Men det går att planera, säger Lova Björklund som själv utnyttjar bussresorna till skolan för att plugga eller att lägga upp scheman för veckan. 

För Uppsala kommun är det viktigt att ha koll på hur föreningsengagemanget ser ut och särskilda strateger arbetar med frågor om de ungas fritid. En av dem är Runa Krehla.

– Fritiden är en viktig arena för att bygga sin identitet och känna sammanhang och tillhörighet. Alla typer av aktiviteter bygger en god folkhälsa, säger hon.

En utmaning är den tydliga ojämlikhet som finns. Barn i socioekonomiskt svaga familjer, med föräldrar födda utanför Europa, och dessutom flickor deltar i mindre grad i en förening jämfört med andra, förklarar hon. 

– Vi arbetar därför med ökad tillgänglighet och kostnadsfria aktiviteter i direkt anslutning till skoltid för att så många barn och unga som möjligt ska kunna delta, säger Runa Krehla.

För Lova Björklund är cheerleadingen mer än bara träning och tävling. Det är ett umgänge och en slags social skola. 

– Mina tränare uppfostrar mig, med ett leende förstås. Men skulle jag inte sköta mig så skulle jag inte få vara där. På så sätt kan en förening hjälpa unga som kanske inte kan få den biten av sin familj, säger hon. 

Det har blivit dags för henne och Tigers att äntra mattan. Jag slänger ut en fråga till hela gruppen: vad är det som är så bra med cheerleading?

– Gemenskapen! Här måste vi lita på varandra, ropas det tillbaka. 

Det är lätt att förstå vad de menar när vi under träningen ser hur Lova kastas rakt upp i luften av kompisarna och landar i deras armar. 

För henne betyder laget väldigt mycket.

– Det är inte så uppdelat som det kan bli i en skolklass. Vi är som en stor familj.