LÄS MER: Polisen: "Invandrare bakom stor del av brotten i Uppsala"

LÄS HELA SERIEN: Det kriminella Uppsala

Inledningsvis konstaterar forskargruppen, som består av bland annat kriminologer, att bilden av landets brottslighet inte är så nattsvart som många kanske tror.

De skriver att kriminaliteten ligger på en stabil nivå. Exempelvis har antalet bostadsinbrott och personrån varit oförändrade under större delen av 2010-talet och andelen som uppger att de utsatts för misshandel har minskat.

Enligt forskarna vid IFFS uppvisar ungdomskriminaliteten en stabil eller lätt nedåtgående trend och de yngre årskullarna är betydligt mindre brottsbelastade än den äldre generationen.

Statistiken tyder på att färre personer sysslar med kriminalitet men på den negativa sidan finns att antalet brott per lagöverträdare ökar.

Även om det dödliga våldet har gått upp sedan år 2013, ligger det fortfarande på en lägre nivå än toppnoteringen 1989. En oroande förändring är att inslaget av skjutvapen vid kriminella uppgörelser blivit vanligare.

Så långt den allmänna bilden. Vad som i huvudsak kartläggs i IFFS rapport "Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige" är vilka grupperingar som finns inom den så kallade antagonistiska miljön. (Antagonist betyder motståndare).

Forskarna har sållat ut tre grenar:

* Organiserad brottslighet (bland annat gatugäng och MC-gäng) som enligt rapporten utgörs av 12 700 personer.

* Extremistiska miljöer (islamistisk, autonom, vit makt). 1 600 personer.

* Fotbollsfirmor. 800 personer.

Uppgifterna och kategoriseringen i grupper av de totalt drygt 15 000 personerna bygger på information från Polismyndigheten och Säkerhetspolisen.

Enligt IFFS-rapporten har 45 procent av individerna haft kontakt med psykiatrin. De vanligaste orsakerna var nedstämdhet och ångest samt drogproblem. Allvarligare psykiatriska tillstånd var ovanliga.

Forskargruppen konstaterar att socialtjänsten har en viktig funktion när det gäller att fånga upp unga lagöverträdare. Trots det hade bara 19 procent fått insatser från socialtjänstens sida.

Det ser IFFS som förvånande och något som kräver fortsatt analys.