Linnéträdgården är nästan öde. En trädgårdsmästare vattnar och påtar. Egentligen är det stängt men makarna Lena och Bengt Jonsell, båda 81 år, är profiler i det botaniska Uppsala, ja även långt utanför hemstaden, och har tydligen tumme med dem som kan öppna Linnés egen världsberömda trädgård.
Ta oss med till dagen för 50 år sedan, till promotionshögtiden när ni båda blev doktorer inom botanik.
– Jag minns att det var väldigt högtidligt med lagerkransning och middagen på Slottet efteråt, säger Lena.
– Ja, det var spännande och festligt då med, i grunden är ju promotionshögtiden likadan i dag, säger Bengt.
– Och så minns jag faktiskt också att jag väntade barn. ”Jag kan inte gå på festen”, sa jag till Bengt. Jag kunde ju inte klämma ihop kjolen. Men Bengt sa att det visst skulle gå, och jag gick.
Någon första date minns de inte, det var inte så det gick till. I stället var det långa luncher och mycket kaffe med mycket wienerbröd tillsammans med goda vänner som redan var gifta, som gjorde att de fann varandra i början av 60-talen, under de gemensamma studieåren
– Man kan nog säga att vi växte ihop så sakteliga, säger Bengt, utan att notera sin egen fyndiga liknelse om botanikerparet som växte ihop.
För att fortsätta på det spåret verkar paret Jonsell stå med fötterna på - eller till och med i - jorden. De utstrålar en aura av att vara jordnära, svarar utförligt men fundersamt och lite underfundigt, utan braskande rubriker. I det ljuset är inte deras minnen från promotionsåret 1968, året för studentrevolter och protester, inte så förvånande.
– I botaniska kretsar var det väldigt lugnt, det var ingen flower power hos oss, säger Bengt med ett litet skratt.
Vad tänkte ni om er egen framtid då för 50 år sedan?
– Att vi på ett eller annat sätt skulle få fortsätta på institutionen i Linnéanum i Botaniska trädgården, säger Bengt.
– Jag hade fullt upp med barnen och tog undervisningsjobb däremellan. Fyra barn blev det till slut, säger Lena.
Det här var en tid när antalet studenter ökade kraftigt och det fanns ett stort behov av personal på institutionerna. Bengt blev på 70-talet universitetslektor i Stockholm och därefter professor Bergianus, och ansvarig för den vetenskapliga delen av Bergianska trädgården i norra huvudstaden, där han stannade till pensionen.
– Det här var en väldigt intressant period med mycket kontakter inte minst med museivärlden, även om det var ett evigt pendlande.
– Ja, nog var det lite slitigt, lägger Lena till, som själv var kvar vid institutionen i Uppsala tills den flyttade några kilometer söder ut till Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och Ultuna.
Undervisningen vid SLU var under uppbyggnad och Lena kom in med erfarenhet och kompetens.
– Jag kände att jag kom precis på rätt plats och kunde hjälpa dem.
Någon revolt 1968 blev det alltså inte, men under hela sina yrkeskarriärer har de istället varit högst delaktiga i en annan omvälvning: trädgårdsrevolutionen - kanske den riktiga flower power-rörelsen. På 60-talet fanns inte ord som biologisk mångfald och trädgårdar och odling hade inte alls den ställning i samhället eller i folks medvetande som i dag när magasinshyllor och tv-tablåer dignar av odlings- och trädgårdsinslag.
– Då ansågs det inte som något angeläget, men det har ändrats kolossalt. Då var det inte viktigt att skydda marker i biologins namn, säger Bengt Jonsell.
Han har också varit flitigt engagerade i Linnésällskapet, som sekreterare och som ordförande. Även där har han kunnat notera hur synen på trädgårdarna ändrats, inte minst när det gäller Linnéträdgården där vi nu befinner oss.
– Idag mår parken alldeles utmärkt, annat var det på 70-talet. Då var det strid med kommunen mest hela tiden om det ekonomiska ansvaret. Men det har verkligen ändrats, säger han.
Lena Jonsell har även hon varit mycket engagerad i sitt fält även utanför arbetstid och under pensionärsåren. Hon var en av dem som drev projektet Upplands flora som kom ut som bok 2010, och där 200 personer under många år kartlade 2 800 växter i Uppland. 2011 fick Lena Jonsell ta emot pris för årets bästa bok av Länsforskningsrådet.
– En flora fanns från 1929 med noggranna uppgifter och det var väldigt viktigt att dokumentera förändringarna som skett. Tills stora delar var det tyvärr rätt så nedslående. Många marker har fått växa igen och rikedomen från förr med de gamla ängsväxterna finns inte kvar idag.
Trots sitt viktiga arbete för att sprida kunskaper så vill de inte tala om sig själva som folkbildare.
– Visst har vi haft mycket exkursioner, fältkurser och liknande, men det har helt enkelt varit kul, säger Bengt.
Lena är uppvuxen i Luthagen men kom i kontakt med blommor och växter vid sommarstället i Vreta vid Ekoln. Som tioåring började hon samla på Upplands växter.
– Det har sagts som mig att jag är som en pålrot i den Uppländska leran.
Bengt fick sin botaniska skolning i sin hemstad Nyköping. Särskilt intryck gjorde en skolexkursion till det växtrika Krokek intill Kolmården.
Hur håller man ihop relationen i över 50 år?
– Man ger varandra frihet och odlar de gemensamma intressena.
Odla det gemensamma växtintresset har de gjort bland annat i sommarstället i Hållnäs och på Gotland, där de har en lägenhet. Båda är platser med kalkrik mark och stor artrikedom.
Jag framkastar en tanke om att blommor är något romantiskt och sensuellt och att jordmånen för ett spirande kärleksliv fått näring av att de vigt sitt liv åt växtvärlden. Men så ser inte jordnära botaniker på det hela.
– Att se på blommor som något romantiskt ingår liksom i en annan sfär än vår, säger Bengt och förklarar att det inte står några blommor på backen som många säger.
– Blomman är ett organ hos växten och sitter på en blomställning.
Men ett liv i naturen har gett perspektiv.
– Visst kan jag bli överraskad av mångfalden och fundera över hur evolutionen har kunnat producera en sådan mängd av arter på jorden, säger Lena.
På fredag väntar en ny promotionshögtid. Genom sina många år inom akademin har det blivit några genom åren. Nu blir de alltså jubeldoktorer. Ceremonin är flera timmar lång.
– Det gäller bara att stå på benen och inte somna .Vi har ju sett hur jubeldoktorer fått baxas upp till podiet på scenen, men så illa däran är inte vi ännu, säger Lena med ett skratt.
– Nej, det här klarar vi. Det ska bli roligt, säger Bengt.