"Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast."

Så skriver Karin Boye i dikten "I rörelse". Med största sannolikhet tänkte hon inte alls på någon speciell årstid utan snarare på tillvarons större mysterium, men den funkar perfekt på advent.

Adventssöndagarna skulle kunna vara både vägen och målet. Tänk så avstressade vi skulle bli!

Man bara fikar goda grejer med vänner, släkt eller familj. Och umgås skulle man hinna varje söndag och inte behöva tänka på vad alla vill ha i julklapp, och hur det ska bli rättvist och om pengarna ska räcka till. Glöggen dricker man upp – den är ändå inte god på julafton. Och skulle första advent bli trist, så kommer alltid andra advent, och tredje och fjärde. Nya chanser hela tiden. Advent är så fint med alla ljusen som lyser upp det svarta runtomkring.

Jag och julafton är inte kompatibla. Det är någonting ruggigt med alla förväntningar koncentrerade till en och samma dag. Det kan gå snett på så många sätt och få ljuset i barnens förväntansfulla ögon att slockna. Det hände en jul för länge, länge sedan då kassettbandspelaren stod överst på min önskelista. Men när klapparna var utdelade hade jag inte fått någon. Pappa skulle luras och få mig att tro att det enda jag verkligen ville ha, det skulle jag inte få. Sen plockade han fram en klapp från ingenstans, typ bakom soffkudden, men då var jag redan så ledsen att jag inte kunde bli glad.

Några år senare gav jag honom planteringen av ett träd i fjärran land. Det förstod han sig inte på. Ett annat år tjatade jag sönder julefriden genom att älta högtidens kommersialisering och föreslog att vi skulle bjuda in en hemlös person. Det var på den tiden då hemlösa satt på ölhallar.

Men familjen tog till sig mina klagomål om julen som kommersens högborg och vi skippade alla klappar året därpå. Fast det gjorde inte familjen som vi firade med. De öppnade paket hela kvällen och skulle prova vartenda plagg som de fått och visa upp sig på en påhittad catwalk i vardagsrummet. Det blev en lång julaftonskväll. Och sen skulle vi upp tidigt och gå i kyrkan och hunden kräktes när han sprang fort för att hålla jämn takt med sparken som vi åkte på.

Med åren har jag hittat en lösning för vuxna som gör att jag kan tackla traditionen och slipper bli besvikelsen. Svaret är att tänka att julen inte är till för mig! Den riktar sig till andra.

Däremot är det finfint om jag kan göra någon människa glad på självaste dopparedagen.

Och snart är den här. Advent brukar rusa förbi.