Personer som är offentligt anställda har rätt att kritisera och ifrågasätta verksamheten de jobbar för i medierna. Utan att straffas.
De har dessutom rätt att vara anonyma och ingen får då efterforska deras identitet. Så kan man sammanfatta meddelarfriheten – en rättighet som finns skriven i två av Sveriges grundlagar. Men som få vågar utnyttja.
– Det är fruktansvärt men min uppfattning är tyvärr att det inte är många av våra medlemmar som törs kritisera sin arbetsgivare eller påtala brister. Framför allt bland vårdpersonalen, de är rädda för vad konsekvenserna kan bli, säger Maria Hansson, ombudsman vid Kommunal som har över 500 000 medlemmar som är offentligt anställda.

Enligt Maria Hansson är det regelrätta bestraffningar som medlemmarna tror väntar om de yttrar sig kritiskt.
– Till exempel är de rädda för att de inte ska få den lön de har rätt till, eller att de ska förflyttas till en annan avdelning inom verksamheten eller att de till och med ska förlora sitt jobb helt, säger hon.

En uppfattning som delas av fackförbundet ST, som organiserar anställda inom statliga myndigheter och bolag och högskolor.
– Genom undersökningar och samtal har vi kunnat se att en sådan rädsla existerar. Sedan är det ju inte säkert att våra medlemmar faktiskt skulle utsättas för repressalier, men bara det faktum att de tror det är ett allvarligt problem. Och vi vet också, även om det inte är så jättevanligt, att det faktiskt förekommer att chefer tar reda på vem det är som har uttalat sig trots att det är olagligt och agerar mot den anställde, säger Thorbjörn Carlsson vid ST.

Även lärarförbundet vittnar om problematiken.
– Vi är medvetna om att den finns, även om den inte är jättestor hos oss. Vi tar så klart allvarligt på varje enskilt fall när det dyker upp därför att risken är att skolan utvecklas negativt om allmänheten inte vet vad som sker inom den, säger Ingela Grehn vid Lärarförbundet i Uppsala.

Vid brandförbundet och polisförbundet säger man sig inte känna igen problematik kring meddelarfriheten. Men senast i oktober hamnade Uppsalas räddningschef i blåsväder för sitt sätt att avråda en brandman från att prata med medier. Och några veckor tidigare kunde Sveriges Radio Ekot berätta om hur en högt uppsatt polischef i Stockholm försökt efterforska en källa som avslöjat fusk i polisens statistik.
Carl Gustaf Spangenberg är universitetslektor och professor i rättshistoria och allmän rättslära vid Uppsala universitet. Enligt honom bör varje enskilt fall ses som ytterst allvarligt.
– Det handlar ju om ett brott mot våra grundlagar, de lagar som hela vårt demokratiska samhälle bygger på, säger han.

Enligt honom handlar meddelarfriheten om att kunna garantera ett öppet samhälle, som i sin tur garanterar en god kvalitet inom offentliga verksamheter.
– Allmänheten har ju i praktiken ingen möjlighet till insyn i dessa verksamheter som finansieras av skattepengar och som ofta rör människors hälsa och säkerhet. Och medierna kan heller inte granska och avslöja brister om det inte är någon från insidan som vågar larma om de ser fel begås, säger han.

Bästa sättet att försäkra sig om att meddelarfriheten faktiskt fungerar tror han är att utbilda all sorts personal i vilka rättigheter och vilket ansvar de faktiskt har.
– Många gånger tror jag att chefer inte ens förstår att de bryter mot lagen när de uppmanar anställda att inte uttala sig. Men det är också viktigt att veta vad som är poängen med offentlighet och yttrandefrihet. Då kanske det blir lättare att acceptera ”det besvär” man måste tåla om man vill leva i ett öppet samhälle.