Adrian hade sett fram emot sina nya skola som är specialinriktad på barn med neuropsykiatriska diagnoser. Men nu vet han inte om han någonsin kommer att få gå där.
Adrian Löfgren är sju år och skulle ha börjat andra klass, men just nu är det ingen som vet vad som kommer hända med Adrian.
Redan som fyraåring blev han diagnosticerad med adhd och trotssyndrom.
– Han var tidigt utåtagerande fysiskt och har alltid haft svårt med sociala koder. På grund av det så har han haft en resurs i förskolan, berättar hans mamma Maria Löfgren.
När han började skolan blev det svårare. Även när han fick en resursperson var det så mycket "problem med Adrian" att han inte fick gå med de andra eleverna. Han stängdes av från skolgymnastiken och satt ensam med sin resursperson hela dagarna.
– Han blev i praktiken utfryst av skolan, berättar Maria Löfgren.
För att hitta bättre förutsättningar för sin son sökte Maria Löfgren tillsammans med skolans rektorn till Kajan, en grundskola i Ulleråker specialiserad på barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Adrian kom in och blev för första gången någonsin sugen på att gå till skolan.
– Vi var där och hälsade på och han gick in och satte sig klassrummet vilket han brukar undvika och plötsligt var han inte udda längre.
Familjen bor i Storvreta, två mil från Kajan så förutsättningen för att han ska kunna börja på Kajan är att han får skolskjuts. Rektorn på Kajan konstaterade enligt Maria att alla elever som gick där och bodde långt från skolan hade beviljats skolskjuts av kommunen. En månad efter att hon skickat in sin ansökan kom svaret: "Ansökan om elevresa med skoltaxi avslås". I stället erbjöds Adrian ett gratis busskort.
Maria Löfgren och hennes familj bor i Storvreta, 1,7 mil från Kajan där sonen Adrian har fått en plats. Men nu nekar kommunen honom skoltaxi så han kommer inte att kunna börja sin nya skola.
Enligt Adrians journaler saknar han impulskontroll och har inget begrepp om tid. Tanken på att han ensam skulle åka buss två mil till skolan och dessutom byta buss inne i stan och sedan göra samma resa tillbaka är enligt Maria Lövgren otänkbar.
– Inte ens en sjuåring utan diagnos kan själv ta sig till och från skolan med buss så långa avstånd.
Kommunen hänvisade de till att hon kunde överklaga till förvaltningsrätten. En vecka senare, den 7 juni skickade Maria in sin överklagan.
I stället för skoltaxi har 7-åriga Adrian fått ett gratis busskort så att han ska kunna åka ensam nästan två mil med ett bussbyte i centrala Uppsala.
Som UNT tidigare berättat har Uppsala förvaltningsrätt den näst längsta handläggningstiden i landet. Snittiden för ett ärende var under förra året cirka 11 månader. Eftersom det var mindre än två månader till Adrian skulle börja skola och fritids ansökte Maria om att få sitt ärende prioriterat. Men ärendet avslogs.
Den här veckan skulle Adrian börjat fritids i sin nya skola och Maria börja jobba. Men eftersom hon inte kan ta honom dit har hon varit tvungen att söka en annan kommunal skola, och än vet hon inte om han kommer in.
Adrian tillsammans med lillebror Wlliam i studsmattan på tomten i Storvreta där familjen bor.
– Han frågar mig: mamma vilken skola ska jag gå på, han tycker det är jättejobbigt.
Outi Ceder, enhetschef för samordning och resursplanering på Uppsala kommun, har handlagt Adrians ansökan om skoltaxi. Eftersom Kajan inte är en särskola utan en vanlig fristående grundskola men med specialisering på NPF-diagnoser, så bedömer hon att han lika gärna kan gå i en skola där han bor och därför avslår hon.
– Om man bor i ett område där det finns skola och väljer en annan skola, då blir det fördyrande och då får man inte skoltaxi.
Maria skulle alltså ha behövt sätta Adrian i en skola som per definition är en särskola för att få skoltaxi. Den enda specialskola som finns i närheten av där familjen bor är en kommunal skola. Eftersom han gått i en friskola måste rektorn för skolan där han gått ansöka om en plats i en annan friskola. Den skola som blir kvar då är Kajan.
För Maria Löfgren och hennes son Adrian är livet en ovisshet som skapar stress och ångest inför framtiden eftersom de inte vet vad som händer med hans skolgång.
Du har ju läst intygen om vilka diagnoser han har och han är sju år. Kan du inte se faran för honom att åka buss själv?
– Då finns ett vårdnadsansvar att föräldern följer med till bussen och någon på skolan tar emot. Om det är bussbyten får föräldern åka med i bussen.
Enligt skollagen ska kommunen alltid ska göra en individuell prövning av behovet när en elev begär skolskjuts. Funktionsnedsättning hos en elev är en omständighet som enligt skollagen kan motivera skolskjuts. På detta svarar Outi Ceder:
– Det är inte vår uppgift att hjälpa barn. Vår uppgift är att ta likvärdiga beslut och eftersom Kajan inte är en resursskola så jämställs den med vilken skola som helst nära där han bor och då får man inte skoltaxi.
För Maria och Adrian är livet ett undantagstillstånd, en ovisshet som flyter runt dem och skapar stress och ångest inför framtiden.
– Jag är rädd att det som händer nu kommer leda till att Adrian aldrig kommer att gå till skolan, att han blir hemmasittare och att jag inte kommer att kunna jobba.