Akta dig för klyscheregnet
"Gränsen mellan inne och ute suddas ut. Ett rum i rummet." Det regnar klyschor över Sverige. Akta dig, så att du inte blir en själv, varnar Emma Ångström.
Emma Ångström skriver krönikor i Fredag varannan vecka.
Foto:
Det regnar klyschor över Sverige. Kanske mer nu än någonsin förr, nu när vi hävdar att vi är individualister, men fegheten och osäkerheten gör oss mer likriktade. Klyschor är för mig något helt annat än traditionella ordspråk: "Efter sol kommer regn, lagt kort ligger, when in Rome." Klyschor är slitna uttryck som kanske aldrig borde ha funnits från början, som gör folk lata och begränsar uttrycksförmågan. Alla är väl införstådda och klyschor är svåra att missuppfatta. Man talar till bönders på bönders vis, som den gamla klyschan säger. Samtidigt vill man inte verka korkad. Någon sa så här förut, då måste det vara smart. Och sen säger man det om och om igen tills det helt saknar mening.
Särskilt inredningsprogram jobbar med klyschor. "De stora glaspartierna gör att gränsen mellan inne och ute suddas ut" och "Vi ville skapa ett rum i rummet", kan man läsa i vartenda nummer av inredningstidningarna på marknaden. Nja. Det är ganska uppenbart att det är ett fönster ut till terrassen. Och trots en stor bokhylla som skärmar av sovalkoven kan man kanske inte kalla den för ett rum i rummet. Homestyling, Från koja till slott, Room Service, Extreme home makeover och Äntligen hemma strösslar med klyschor som avslöjar att de tar sig själva och sitt jobb på lite för stort allvar. Att man skriver KÖK i vitt på ett svartmålat furugolv är knappast "en fusion mellan funktion och form", att sätta upp högblanka garderobsfronter över en hel en vägg är inte automatiskt stilrent modernt. Det är bara ? design. Och ordbajseri.
Ernst, däremot, har fattat det här med klyschor. Han pratar klyschans språk men skapar sina egna uttryck. Det han slänger ur sig kan vid första intrycket verka banalt, men låter man det sjunka in betyder det något. Det är liksom inga lättvindiga "rum i rummet", eller "mötet mellan gammalt och nytt skapar härliga kontraster". Att "gränsen mellan inne och ute suddas ut" blir i Ernsts översättning den nutida klassikern "det är som om ute och inne vill varandra någonting".
Svenskan är synonomfattig, vi jobbar i motvind från början. Jag har förståelse för det. Däremot är det svårt att ha förståelse för lathet. Det är lätt att använda klyschor. Folk känner sig trygga, de har hört det förut, de vet ungefär vad man menar. Men det är fördummande. Språk, som i sin renaste form är så magiskt, kan lätt förvandlas till något så dassigt som en färdigmatslåda från Dafgårds om man inte ser upp.
Det mesta handlar om språket. Det skapar gemenskap, utanförskap, förståelse, oförståelse. Språket vittnar om klass, utbildning, härkomst, intelligens, egentligen vad som helst. Klyschor jämnar ut allt sådant. De kan användas av vem som helst i vilka sammanhang som helst och blir därför helt ofarliga. Men vem vill vara ofarlig? Oprovocerande kan också vara bakåtskridande och bara för att man säger en massa smarta ord framstår man inte som intelligent. Man måste också veta vad det man säger betyder. Så akta dig för klyschan. Det är lätt att bli en själv.
Så jobbar vi med nyheter