Inför Uppsalabesöket har UNT Citys Snäll & Gnäll mött Alex Schulman för att ställa några raka frågor.
Föreställningen heter Älska mig! - Vem är det du vill ska älska dig?
– Egentligen handlar det om att bli älskad av alla. I dag vädjar ju alla om att bli just älskade, särskilt via sociala medier. Namnet kom till efter att jag sett att en känd mediepersonlighet i sin presentation på Twitter skrivit just ”Älska mej”. Det är nog den sorgligaste meningen som finns.
Låter inte som någon skrattfest på lördag?
– Det blir roligt för ofta blir den här ultranarcissismen så tragisk att det blir kul. Men föreställningen är också tankeväckande och ganska mörk. Jag resonerar kring vad det är för samtid vi lever i där alla dygnet runt söker bekräftelse och så försöker jag reda ut varför jag själv ständigt söker den här bekräftelsen.
Ja, hur är det med ditt eget bekräftelsebehov? Du älskar dig själv va?
– Jag brottas med det där jämt. Allra mest bekräftelsebehov hade jag nog för fyra år sedan när det första jag gjorde varje var att se om någon skrivit något om mig på twitter. Nu är det faktiskt bättre.
Du har sagt att du googlar dig själv väldigt ofta. Men då antar jag att du inte gör det lika ofta längre?
– Nej, men det händer! På det stora hela är behovet inte lika stort i dag, men samtidigt så blir ju den här föreställningen i sig en vädjan om att få applåder och bekräftelse.
Jag förstår inte. Du är en av Sveriges största twittrare, arbetar för Sveriges största kvällstidning och driver en landets största podcasts. Borde du inte vara tillfredsställd?
– Det är det som är förbannelsen med bekräftelse. Man blir aldrig nöjd och ju mer man skyfflar ner i slukhålet desto större blir behovet. Det är som en drog.
Nästan alla verkar ha en åsikt om dig. Antingen ogillar de dig eller så gillar de dig. Hur känns det?
– Hela tanken från början var ju att alla ska tycka något om mig och det lyckades verkligen, kanske lite för mycket. En majoritet verkar tycka att jag är elak och en mobbare.
Det låter inte så kul?
– Nä. Det känns inte så bra. Men jag kan inte lipa över det eftersom det är självförvållat.
Är du nöjd och lycklig över din tillvaro i dag då?
– Jag är ständigt missnöjd och känner ständig ångest över allt jag gör. Samtidigt så gör jag exakt det som jag drömde om att få göra när jag var 15 år gammal. Så objektivt sett borde jag vara nöjd och lycklig.
Men det är du inte?
– Jag känner nog ingen lycklig människa. Men om jag ser på mitt privatliv är jag faktiskt väldigt lycklig.
Tror du att Uppsalaborna kommer älska dig?
– Jag hoppas det! Det är ju en studentstad och jag gillar att prata inför unga och kvicktänkta människor. Jag var själv sådan, men nu börjar jag bli lite geggig.