Det är i sig obehagligt, men det reella hotet mot privatlivets sfär börjar först när någon begär ut informationen och lägger ens livspussel. Därför är det oerhört viktigt att informationen bara lämnas ut i undantagsfall, exempelvis om det finns sannolika skäl att misstänka att en person är inblandad i grov brottslighet. Så verkar det dock inte bli.
I eftermiddag röstar riksdagen troligtvis igenom direktiv för vad som ska gälla för att brottsbekämpande myndigheter ska få ut de datalagrade uppgifterna. Ribban sätts ganska lågt. I vissa fall ska det räcka med att någon är misstänkt för ett brott som bara genererar böter. I andra situationer behöver det inte finnas någon skäligen misstänkt. Det öppnar upp för godtycklighet och även om det i dag inte finns tecken på att någon tänker missbruka lagen, visar historien att information om enskilda individer långt ifrån alltid har använts med goda avsikter.
En som inser det är Mathias Sundin (FP), som helt i strid med partilinjen kommer att rösta nej. Det är inte förvånande. Sundin är en av Sveriges mest profilerade politiker i integritetsfrågor och många som kryssade för hans namn gjorde det säkert på grund av hans ståndpunkt mot datalagringsdirektivet. Även om politik handlar mycket om kompromisser, vilket Sundin påtalar på DN Debatt (9/5), finns det saker man inte kan kompromissa om, om man verkligen vill företräda sina väljare. Eller som Sundin skriver: ”politik är också att stå upp för principer när man tycker att något är helt fel.”
Det är en ståndpunkt som alltför sällan påpekas i dagens politiska debatt, där det i regel är strategier, förhandlingar och partilinjen som gäller. Men faktum är att det är just på grund av politiker som Mathias Sundin vi har personval – för att vi ska kunna kryssa in folk som tycker som vi. Om de alltid backar förvandlas Plenisalen till en knapptryckarverkstad. Våra privatliv är värda mer respekt än så.