Det är ofta något speciellt med finansministrar. De behöver ha en alldeles särskild läggning för att inte sätta sig över statsministern och samtidigt vara en tillräckligt stor auktoritet för att hålla övriga statsråds anslagsäskanden på nationalekonomiskt hanterbara nivåer. Har de dessutom internationellt anseende är det ett extra plus. Sverige har inte saknat sådana.
Äldre generationer minns fortfarande när Gunnar Sträng satt i svartvit TV och föredrog nådiga luntan, oemotsagd och på bästa sändningstid. Efter honom kom Bohman och Feldt som väl kanske inte riktigt nådde upp till samma nivåer.
Men med Anne Wibble fick Sverige tillbaka en föreläsare i finansdepartementet. Och det handlade inte om att hon var dotter till en nobelpristagare i ekonomi, hon klarade sig bra på egna meriter.
Hos de politiska och ekonomiska journalisterna intog hon en särskild plats, både älskad och fruktad. Om man på en presskonferens ställde kvällens kanske inte allra smartaste fråga, såg man ofta uttrycket i hennes ansikte: herregud, har de skickat ännu en idiot.
Så skulle hon naturligtvis aldrig säga, det var mer en känsla man fick. Men sedan hände det något. Den dumma frågan fick ett fantastiskt svar, en föreläsning som sällan lämnade några frågetecken efter sig.
Jag frågade Anne Wibble en gång om det där och hon smålog på ett sätt som visade att hon förstod vad jag menade. Men, svarade hon, hon såg det både som en plikt och en utmaning att just den här journalisten verkligen skulle förstå vad det handlade om, annars skulle ju allt bli fel i tidningen.
Detta gjorde henne omtyckt av många journalister. Det gällde bara att få någon att ställa den där frågan.
Göran Persson var en parantes, som finansminister. Han var mer finansminister när han blivit statsminister. Det var väl det som gjorde att Erik Åsbrink inte blev så långvarit. Där handlade det just om att vara auktoritet och hålla sams, både uppåt och nedåt.
I den rollen var Åsbrink för stark. Hans auktoritet sträckte sig långt utanför landets gränser. När han, efter viss osämja med chefen, efterträtts av Bosse Ringholm ringde inte Wall Street Journal och Washington Post lika ofta på nätterna.
Efter Ringholm och Nuder kom Anders Borg och de politiska reportrarna och ekonomijournalisterna kunde åter bänka sig för att ta del av en högklassig föreläsning. Inte bara de båda gånger om året när budgetpropositionerna presenteras. Fler än en gång har finansministerns pressekreterare sagt att nu får vi nog bryta, och blivit avbruten av chefen som konstaterar att ”vi hinner nog ett par frågor till”. Det enda som är svårt att förstå med Anders Borg är varför han envisas med att efter flytten av finansdepartementet hålla sina budgetpresentationer i vad som väl närmast kan liknas vid en garderob i sammanhanget. Han vet ju att det kommer många journalister, då borde det väl gå att ordna en bättre lokal.