Allmänheten kräver fler namn

1989 tyckte nästan fyra av tio journalister att det var okej att namnge barn som dött i en bussolycka. I dag tar nästan alla journalister avstånd från en sådan namnpublicering.
En motsatt trend är att personer i ansvarig ställning, exempelvis politiker och företagsledare, får tåla att namnges oftare om de gör något klandervärt. I alla fall om journalisternas åsikter ska råda.
- Det offentliga har blivit mer offentligt och det privata mer privat. Det konstaterar Britt Börjesson, etikforskare vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet, som har tagit fram rapporten.

Journalister anklagas ofta för att hänga ut folk i onödan. Men i många fall vill allmänheten betydligt oftare än journalister att det ska vara fritt fram att publicera namn. Det visar bland annat de här två exemplen:
* Bör namnet på en misstänkt narkotikabrottsling offentliggöras?
Ja, svarar en tredjedel av allmänheten. Nej, säger 97 procent av journalistkåren.
* Ska en rektor som förskingrat 50 000 kronor ur en föreningskassa namnges?
Ja, anser nästan varannan person ur allmänheten medan åtta av tio journalister är emot.
För hundra år sedan publicerades namn på allt från självmördare till hustruplågare. Enligt Britt Börjesson var medierna som mest återhållsamma med namn under 1980-talet, sedan dess har det åter svängt.
- När Christer Pettersson satt häktad för Palmemordet publicerades inte hans namn, i dag hade det varit självklart att gå ut med namnet.

Hon anser att svenska journalister är ansvarsfulla i etikfrågor jämfört med kollegor i många andra västeuropeiska länder. Ett växande problem hon ser är dock intervjuer med brottsoffer eller anhöriga till personer som begått självmord.
- Att intervjua dem behöver i sig inte vara ett problem men det ska inte ske i ett akut läge när de kan vara i chock.