Amerikanska liberaler tar ton
Sådan propaganda (och ännu värre) är den logiska slutstationen i den pervertering av den politiska begreppsapparaten som den amerikanska högern varit engagerad i sedan Reagans tid. Liberaler (inte bara i USA) hävdar individens rätt att förverkliga sina egna livsprojekt och har genom sociala reformkrav också försökt använda statsmakten för att öka den enskildes livschanser. Betyder inte det att liberaler är likgiltiga för traditionella värden och tror att staten är överordnad individen? Vill de inte avskaffa familjen och införa planekonomi? Är de inte helt enkelt kommunister? Och vilken är egentligen skillnaden mellan kommunism och fascism?
En som sedan länge fått nog av detta erbarmliga sätt att "diskutera" politik är Alan Wolfe, en av USA:s mest internationellt uppmärksammade statsvetare och politiska kolumnister. Hans nyligen utkomna The Future of Liberalism (Alfred A Knopf) återger det politiska språket dess betydelse och har prisats i amerikansk debatt.
Ett av Wolfes många konstruktiva grepp är hans distinktion mellan "Substance", "Procedure" och "Temperament" - tre inslag i en liberal hållning som förstärker varandra. Saknas något av dem blir liberalismen ofullständig.
Med "Substance" menar Wolfe den förening av strävan efter jämlikhet och personlig autonomi som alltid definierat liberala politiska program: både en skola för alla och rätten för den enskilde att själv välja utbildning och yrke, både fri företagsamhet och utjämning av människors möjligheter att kunna göra sig gällande på marknaden.
Med "Procedure" menas bland annat hur besluten fattas, med respekt för medborgerliga rättigheter och med det uttalade syftet att lagar och regler ska gälla lika för alla.
Med "Temperament" avses en hållning som präglas av generositet och vidsyn. En kristen som hävdar att religionsfriheten gäller också muslimer och hinduer är mer liberal än en ateist som anser att all religion bör motarbetas. En högerpolitiker som avvisar välfärdsstaten men samtidigt bidrar till frivilligt socialt arbete är mer liberal än en motståndare som vägrar att stödja insamlingsverksamhet med motivet att staten ska lösa alla sociala problem.
Wolfe visar att den liberala idétraditionen har en inre kontinuitet från klassiker som Locke, Kant, Smith och Constant till modern social-
liberalism, även om synen på statens roll har förändrats. De klassiska liberalerna konfronterades med feodalism, skråväsende och andra statligt påbjudna inskränkningar i individens autonomi. Detsamma gäller liberaler som i modern tid konfronterats med planhushållning och statskontroll över ekonomin. Men i demokratiska marknadsekonomier har den politiska makten utövats med andra förtecken och kunnat användas för att öka individens möjlighet att själv göra viktiga val - genom att tillhandahålla sådant som god utbildning, sjukvård och social trygghet.
Liberaler i USA har i första hand haft motståndare till höger, som motsatt sig skatter och välfärdspolitik. Liberaler i Europa har snarare konfronterats med socialister som inte förmått dra gränser för statsmakten och varit beredda att bortse från individens rättigheter, ibland också de mest grundläggande, för att uppnå
utopiska jämlikhetsmål. Men att motståndarna varit olika betyder inte att liberalismen som begrepp och värdesystem betyder olika saker.
Wolfe ser stora möjligheter för en återgång till det bästa i USA:s liberala traditioner, när åren med Bush nu äntligen är till ända. Barack Obama talar sällan i ideologiska termer. Men hans budskap är slående likt det som Alan Wolfe utvecklar.
Så jobbar vi med nyheter