Att just Anna Lindh blev offret var kanske en tillfällighet, Mijajlovic hade dagarna innan besökt möten med andra politiker men då inte angripit någon.
Tragedin berörde naturligtvis i första hand Anna Lindhs familj, men påminner oss också om det personligas roll i politiken. Anna Lindh vann som SSU-ordförande respekt långt utanför de egna leden genom att visa mod, integritet och tilltro till sakliga argument, också i lägen då det hade varit mycket enklare att hålla tyst.
Samma egenskaper visade hon som utrikesminister. Många observerade hur hon vid slutet av 1990-talet offentligt och skarpt gick emot den då pågående ryska propagandan mot de baltiska ländernas medlemskap i EU. Hennes uppslutning kring de små folkens rättigheter, i och utanför Europa, var genuin och uppskattad.
Frågan är, skrev UNT den 20 september 2003, om svenska folket riktigt insåg vilken stark ställning hon skapat åt sig själv på den internationella arenan. Vid hennes bortgång gick uttalandena från övriga EU-länders ledare långt utöver de gängse hövlighetsfraserna.
USA:s utrikesminister Colin Powell kallade henne sin vän, trots att hon stundtals riktat skarp kritik mot den amerikanska utrikespolitiken. Samtidigt kunde hon på hemmaplan förmedla en känsla av trygghet och förankring i den svenska demokratins bästa traditioner.
Sommaren före mordet gjorde hon ett mycket uppmärksammat framträdande i Almedalen och kunde inför folkomröstningen skildra EU-samarbetets betydelse så att det framstod som en självklar del också av Sveriges politiska identitet. Hade hon fått leva så talar allt för att hon inom ett par år hade efterträtt Göran Persson som socialdemokratisk partiledare och statsminister.
Hur svensk politik då hade gestaltat sig under kommande år kan ingen veta, men det tomrum som Anna Lindh lämnade efter sig på den politiska scenen känns påtagligt än i dag.