Vi träffas på ett fik i Uppsala, inget ovanligt ställe att göra en intervju på, men det hade Emma Pettersson inte klarat av för några månader sedan. Då var ett kafébesök en skräckupplevelse. För att hon skulle kunna ta en fika måste hon ha gjort en minutiös planering och veta exakt vad hon skulle äta och hur hon skulle bete sig efteråt. Men oftast ställde hon in, sa i stället till sina vänner att hon var sjuk.
– Det gör ont att se hur jag kunde göra så mot mig själv. Jag satt fast i ett tankemönster där jag måste göra alla rätt, säger hon.
Att göra ”rätt” innebar att ha kontroll över kalorier. Allt hon åt måste förbrännas direkt. Det gick så långt att det var det enda hon tänkte på. Skulle hon kolla på film med kompisarna en kväll och det stod godis på bordet, bestämde hon sig för att ta en bit efter 30 minuter in i filmen och nästa en timme senare.
När filmen sen var slut hade hon ingen aning om handlingen, inte heller hade hon kunnat njuta av godiset. Hennes hjärna var besatt av tankarna på sötsakerna och hur hon skulle bli av med dess energiinnehåll efteråt. Hela tillvaron kretsade kring vad hon åt. Enda gången hon kunde koppla bort de tankarna var på jobbet som frisör. 
Det Det finns en uppfattning att det är personer med övervikt som drabbas av anorexi, men så var det inte i Emmas fall. Sommaren efter studenten tågluffade hon med några vänner. De åt mycket skräpmat, en och samma dag kunde de äta hamburgare tre gånger. Efter all onyttig mat och mycket festade lovade Emma att bättra sig när hon kom hem.
Väl hemma började hon träna lite, men det gick fort överstyr. Hon tränade extremt mycket och åt supernyttigt. Hon utarbetade ett regelsystem för hur hon skulle göra när hon hade ätit. Ibland kräktes hon upp maten och ofta la hon in ett extra springpass på kvällen utöver passet på morgonen.
– Innan jag fick anorexi var jag en riktigt glad tjej som varken hade problem med vikten eller tränade extremt mycket. Jag hade kompisar med ätstörningar men kunde inte fatta det, mat var alldeles för gott. Självförtroendet var det inget fel på, men självkänslan hade dalat efter resan, berättar Emma Pettersson.
Fortfarande bodde Emma hemma och det var hennes mamma som ertappade henne med att kräkas upp middagen en kväll. Det blev första steget till att hon fick hjälp.
– Som anorektiker är man världens bästa lögnare. Jag mörkade så jädra bra, hade alltid en plan, men min mamma gav sig inte utan tjatade på mig och tog kontakt med ätstörningsenheten.
Trots att Emma förnekade sin ätstörning, gav hon efter för sin mammas tjat och fick komma till en psykolog. Genom samtalen blev hon av med sitt kräkningsbeteende, men för övrigt funkade terapin inte. Hon ville inte bli av med sin anorexi.
– Anorexin hade blivit en del av min personliga karaktär och jag började glömma bort vem jag varit förut. Vem skulle jag vara utan att få träna?
Emma Pettersson är övertygad om att hon svalt sig för sin egen skull, det var inte för att få fler killar eller vänner. Visionen var bli lyckligare för varje kilo som försvann.
– Men det var helt fel. Jag blev bara olyckligare, mådde verkligen dålig under de åren. Jag hade ångest, fick hjärtklappning och en förvrängt bild av mig själv. I spegeln såg jag någon som var jättetjock och tänkte att jag måste orka gå ner några kilon till. Spegelbilden visade hur jag kände mig.
När hon hade tappat något kilo lindrades ångesten för en kort stund, sen kom den tillbaka och hon sa till sig själv att dagen därpå skulle hon träna ännu mera. Allt för att bli en bättre människa.
Om någon bjöd henne på något att äta, tackade hon nej, ingen skulle få komma och förstöra hennes planering. Enligt systemet fanns tillåten och förbjuden mat. Den förbjudna kunde hon absolut inte få i sig.
– Det var som att vara höjdrädd och stå inför en höjd som du måste hoppa ifrån och så låser sig benen av skräck. Jag var livrädd för att äta, säger Emma som levde i en egen bubbla och alltmer tog avstånd från sina vänner. 
Hösten 2009 började hon med en KBT-behandling, (kognitiv beteendeterapi) och den fungerade rätt bra. Efter det skötte hon sitt ätande bättre men satt fortfarande kvar i träningsträsket. Ett halvår senare köpte hon nya löparskor. Hon blev övertalad att köpa ett par Nike som kunde kompletteras med stegräknare kopplad till Ipoden.
– Då kunde jag ha stenkoll och det triggade i gång mig. Av det blev jag blev fast igen. För att bli nöjd måste jag springa fortare och längre och blev magrare och magrare.
En kväll ute på krogen träffade hon en killkompis som hon inte träffat på länge. Han sa åt henne att hon borde gå hem och äta fläskkotletter i stället för att vara ute.
– Det tog jag som en komplimang. Precis som när folk började reagera när de såg mig på stan. Om mina vänner påpekade att jag såg smal ut ursäktade jag mig med att det varit stressigt på jobbet men att snart skulle det lätta.
Hon frös konstant, fick ökad hårväxt på armar och kroppen, naglarna slutade växa och hon fick hudförändringar. Varje gång hon reste sig blev hon yr. En dag svimmade hon på jobbet.
Av sina föräldrar fick hon en kattunge, men i stället för att sköta om den var hon ute och sprang. Det berättar Emma med låg röst och det märks att hon skäms. Så skulle hon inte göra i dag.
Sedan november i år har Emma gått på daglig behandling på Ätstörningsenheten i Uppsala. Hon har gått igenom den första fasen som är nio veckor. Då har hon fått lära sig att lägga upp normala portioner, att äta frukost, vila, äta lunch, vila, äta mellanmål, vila, äta middag, vila, äta kvällsmål och sova. Varje dag likadant. Hon får absolut inte träna, inte ens ta trapporna om det finns en hiss i huset eller springa till bussen.
För att lyckas måste hon bryta mot varje regel som hon förut levde efter. Hon måste göra ”fel” hela tiden.
– Jag vet att jag aldrig mer kommer att ägna mig åt löpning. Det är livsfarligt för mig, men det finns så himla mycket annat kul som jag vill göra i stället, säger hon och ler åt tanken.
Än är Emma Pettersson inte normalviktig och hon är sjukskriven på heltid. Nyligen har hon fått ta två näringsdrycker per dag för att gå upp i vikt. Hon följer sitt matschema och mår mycket bättre både fysiskt och psykiskt.
– Numera kan jag längta, känna förväntan och skratta på riktigt. Inte det där falska skrattet som jag hade förut då inget var roligt, säger hon som beskriver sin situation som att ha en djävul och en ängel på vardera axeln att välja mellan.
Fortfarande har Emma Pettersson kvar sin viktfobi men numera utmanar hon den och får bevis för att det inte dödar henne att äta. Hon vet att det är precis tvärtom.
Fakta: Ätstörningsenheten i Uppsala landsting
Behandlingen är KBT (kognitiv beteendeterapi) i grupp eller individuellt. KBT som fokuserar på att förändra tankar, vanor och beteenden, något som genom forskning visat sig ha en positiv effekt vid behandling av ätstörning. Mellan 40–60 procent av patienter med ätstörning tillfrisknar. Det går att bli helt frisk från anorexi/ätstörning.
Ätstörningsenheten har bland annat ett dagsjukvårdsprogram för dem som lider av anorexia nervosa. Under nio veckor får personen lära sig att utveckla ett regelbundet och tillräckligt ätande och ett fysiskt och mentalt lågvarv och viktuppgång. Den som inte nått sin normalvikt kan fortsätta med viktuppgångsprogrammet. Kötiden varierar men inom två månader ska personen ha fått en första kontakt med psykiater/läkare. Trycket är störst på hösten då många studenter kommer tillbaka.
Den som vill söka hjälp bör vända sig till sin husläkare för remiss, eller ringa till Ätstörningsenheten tel: 018/ 611 52 68 för information.