En utgångspunkt är den föreställning om Turkiet som en strikt sekulär och enhetligt turkisk nationalstat som är kärnan i kemalismen, den statsfilosofi som skapades av det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk. Sekularism förknippas normalt med upplysningens ideal, men har i Turkiet upprätthållits med metoder som delvis varit grovt odemokratiska. Militären har ansett sig ha rätt att gripa in när Atatürks principer hotats och det är först under den nuvarande milt islamistiska AKP-regeringen som man accepterat en mer tillbakadragen roll. Någon turkisk nationalstat har landet aldrig varit – mer än en femtedel av befolkningen är kurder men dessa har inte ens kunnat använda sitt språk i undervisning eller officiella sammanhang. Återkommande kurdiska protester och uppror har bekämpats med stor brutalitet.
Det är islamisterna i AKP som drivit på för turkiskt EU-inträde – EU har setts som ett skydd för den religiösa toleransen. Också kurderna brukar se medlemskap i EU som en garanti för rättigheter som inte respekterats i Turkiet. Men samtidigt har det kurdiska arbetarpartiet, PKK, som bedrivit gerillakrig i landets östra delar haft som mål att upprätta en kommunistisk stat i Turkiets och grannländernas kurdiska områden. Det största oppositionspartiet, CHP har motsatt sig EU-ansökan eftersom det ansetts hota kemalismens principer om en strikt sekulär och enhetligt turkisk nationalstat.
Den modernisering som Turkiet genomgått under senare tid är i allt väsentligt ett resultat av AKP:s och premiärminister Recep Tayyip Erdogans politik. Det folkliga stödet har varit stort, i synnerhet bland religiöst konservativa i Anatoliens inland och bland företagare som uppskattat den öppnare ekonomiska politiken. Den sekulära oppositionen har trängts tillbaka.
Men just här ligger också ursprunget till dagens kris. Erdogan uppfattas som allt mer maktfullkomlig. Tre valsegrar, stärkt ekonomi, en allt viktigare internationell roll, framgångsrik ”utträngning” av det gamla etablissemanget och ”den djupa staten” inom militären och säkerhetstjänsten har tydligen blivit för mycket. När inga motkrafter finns slår premiärministerns auktoritära reflexer igenom
Turkiet har fler fängslade journalister än Kina och en rad moralistiska förbudslagar irriterar i vardagslivet. Företagare och byggherrar i AKP:s vänkrets tycks ha fått fria händer, vilket drivit fram en frustrerad miljöopinion som manifesterades just vid Taksimtorget förra helgen.
Livsstilsfrågorna är viktiga, men det är maktfullkomligheten snarare än islamismen som fått människor att vända sig mot Erdogan. Och den känslan delas av både troende och sekulära. Så många som en femtedel av Turkiets muslimer tillhör den så kallade alevitiska riktningen (som inte ska förväxlas med alawiterna i Syrien) som är utpräglat moderat och vars anhängare ofta röstar på sekulära partier. Och en viktig del av den mer reguljära formen av sunni-islam som inspirerar AKP-partiet utgörs av den så kallade Gulen-rörelsen som sedan en tid tillbaka börjat distansera sig allt mer från Erdogans auktoritära stil.
Genom en uppgörelse i våras med PKK:s fängslade ledare Abdullah Öcalan skulle Erdogan ha fått det lagliga kurdiska partiet BDP:s stöd för en författningsändring som skulle göra honom själv till president med ännu större maktbefogenheter än i dag. Men nu har också BDP-anhängare synts i demonstrationerna.
Den nuvarande presidenten, Erdogans partivän Abdullah Gul, har uppträtt helt annorlunda än Erdogan och visat en generös attityd mot demonstranterna. Men det är Erdogans ansvar att bryta polariseringen, avstå från presidentposten och visa att han betraktar kritik som normal och legitim i en demokrati.